På onsdagen avslöjades genom en intervju i DN att hon tänker lämna båda posterna så snart partiet kan välja en efterträdare. Det ser ut att bli i slutet på januari.
Lövins förklaring till att hon väljer att lämna nu haltar dock. Hon säger till DN att hon vill släppa fram sin efterträdare i god tid till valrörelsen inför 2022, eftersom hennes maximala tid som språkrör går ut under nästa mandatperiod. Men det förklarar inte varför Lövin väljer att strunta i kommande val och möjligheten att avgå efter det. Kanske har hon, efter tolv år som europaparlamentariker och statsråd, tröttnat på politiken.
Det är heller inte så konstigt om regeringssamarbetet med S sliter på Miljöpartiets företrädare, liksom det slitit på väljarstödet. MP har visserligen fått stort inflytande i inte minst miljö- och klimatpolitiken, som partiet på senare tid har retirerat till att ha som sin dominerande hjärtefråga. Under deras sommartal den 20 augusti talade språkrören Lövin och Per Bolund i förbigående om andra frågor, men huvudpoängerna handlade om miljösmart teknik, vätgas som bränsle och klimatet som nästa stora katastrof efter coronaviruset.
Framgångarna i miljöfrågorna har dock skett på bekostnad av andra frågor. I synnerhet migrationspolitiken ser ut att bli ett hårt slag där bara S är nöjt med slutresultatet. Friktionen mellan MP och S har bara blivit större samtidigt som båda partierna har förlorat väljarstöd.
Nu gäller det för MP att fundera över vilken inriktning nästa kvinnliga språkrör ska ha. Lövin har, till skillnad från hennes företrädare Åsa Romson, undvikit skandaler och varit stabil. Men hon har inte varit någon lysande stjärna vad gäller tal och debatter, och hennes myriad av stödpaket på miljöområdet har präglats av ineffektivitet. Ungefär samma profil som Lövin har också Per Bolund, vilket kan öppna för att en skickligare talare och debattör tar Lövins plats.
Men med ett så litet parti blir det samtidigt svårare att få fram hela två ledargestalter. I synnerhet som MP har större omsättning på sina kvinnliga språkrör, sedan varken Romson eller Lövin nu utnyttjat ens i närheten av hela sin möjliga tid på posten.
Vad Lövin ska göra sedan vet hon inte, men till skillnad från många andra toppolitiker har hon en annan karriär att falla tillbaka på genom sin bakgrund som journalist på bland annat Vecko-Revyn. Samma sak kan sägas om exempelvis tidigare språkröret Gustav Fridolin, som visserligen var skolad i politiken men därefter började jobba som lärare.
Vem som än blir det nya språkröret ska dock ha politiken för ögonen under de kommande åren, och det bör då ligga nära till hands att göra upp med den utsvävande symbolpolitiken. Det är tydligt att för att fånga de allt fler miljömedvetna rösterna räcker det inte längre att bara heta Miljöpartiet.