Yrkesutbildningar är ofta dyra. För de som vill bli exempelvis plåtslagare, skogsmaskinförare eller billackerare räcker det inte med salsundervisning. Det krävs verktyg, maskiner, lokaler att öva i och inte minst lärare med kompetens.
Detta har varit svårt för främst småkommuner att hantera. Det finns till exempel bara 18 kommuner med egen plåtslagarutbildning på gymnasienivå. Lägger vi till de skolor, även friskolor, som i någon form av samarbete erbjuder utbildningen är vi uppe i 50. Det är inte många i ett 160 mil långt land med 130 000 nya gymnasieelever varje år. I synnerhet är det otillräckligt då 2 000 nya plåtslagare behöver anställas bara de kommande tre åren. Så här ser det ut för många praktiska yrken. Företagen skriker efter folk.
Samtidigt är det som sagt svårt för kommunerna, främst de små, att med relativt få elever hålla liv i dyra utbildningar. Men att skrota utbildningar riskerar att leda till en ond cirkel med ännu färre sökande. Det är för många inte praktiskt möjligt att varje dag åka till en annan kommun för att plugga. Det innebär problem för både ungdomarna som missar att utbilda sig till bra jobb och för företagen som inte hittar folk.
Det var därför bra att Skolverket år 2018 initierade ett femårigt försök som sammanfattat gick ut på att skolor ute i landet kunde förlägga den praktiska delen av utbildningen till andra skolor. Inom ramen för försöket gick staten in med 50 000 kronor per elev för att stötta för de ökade kostnaderna.
Det är ett aptitligt upplägg. Eleverna läser teorin hemma på ”sina egna” skolor, och åker sen i väg till en så kallad branschskola för att öva på de praktiska momenten. Det fanns i början av försöket tio branschskolor med inriktning från skogsmaskinförare till plåtslagare och golvläggare. Efter att Stockholms byggnadstekniska gymnasium lades ner återstår nio nu skolor.
Dåvarande ordförande i Stockholms utbildningsnämnd, Lotta Edholm (L), motiverade nedläggningen med för få sökande, men framhöll att det ”pågår en dialog med branschen om hur vi ska hitta gemensamma lösningar framåt”.
Det är därför väldigt märkligt att Lotta Edholm när hon nu blivit skolminister inte vill förlänga försöket med gemensam lösning. Återigen hänvisar hon till för få sökande. Ett ytterst märkligt argument då två av de fem åren av försöket i praktiken kan räknas bort på grund av pandemin, det finns begränsningar för antal sökande och att den skolnedläggning hon själv var delaktig i skapade strul.
Det måste få vara ett mer långsiktigt projekt att bygga upp utbildningar som ungdomar hittar och lockas av. Att vissa försök inte förlängs är naturligt, men det är en besvikelse att Edholm, till och med som skolminister, förefaller sakna idéer för hur hon vill lösa efterfrågan till bristyrken och praktiska, smala yrken.