Klockan fyra i eftermiddag är det dags för Socialdemokraternas kongress att välja ny ordförande. Alltsedan Stefan Löfven meddelade sin avgång har det stått klart att det är finansminister Magdalena Andersson som ska ta över det röda rodret. Partiet har konstanta problem med praktisk jämställdhet och ser detta som största chansen att säkra sin plats i historieböckerna genom att ha den första kvinnliga statsministern. Men så behöver det inte bli.
Ännu har förstås Löfven inte avgått som statsminister och han har inte aviserat när han avser göra detta. Men för att Andersson ska väljas till ny statsminister när så sker krävs att S har stöd av MP, V och C – som alla ligger i luven på varandra och därtill inte heller besjälas av Socialdemokratins maktanspråk.
MP klarar alltjämt inte av att bete sig som ett regeringsparti utan källor i partiet säger rakt ut att deras ministrar inte kommer att lägga fram lagförslag som partiet avskyr. Det är dock inte riktigt så en regering är tänkt att fungera. Är det regeringspolitik får ministrarna foga sig.
MP och C har svårt att enas kring stärkt äganderätt i skogen samt en verklighetsanpassning av strandskyddet, något som C kräver för att stödja dels Andersson som statsminister, dels budgeten. Och Annie Lööf (C) visar än så länge inga tecken på att vilja kompromissa. Men det kan förstås ändras snabbt. MP för sin del betraktar förslagen som någon form av ondska vilket gör partiet ungefär förhandlingsbenäget som en sten.
Vänsterpartiet är inte mycket bättre. Gensvaret från väljarna efter att nya partiledaren Nooshi Dadgostar börjat ställa krav på S för att V ska stödja regeringen talar sitt tydliga språk. Skulle Dadgostar göra partiet till en dörrmatta igen kan det hälsa hem inför valet nästa år. Socialdemokraterna har dock hittills vägrat att gå med på V:s krav att skjuta upp las-förändringarna till efter valet.
Om Löfven sitter kvar tills regeringsunderlaget är färdigförhandlat kan det ta evigheter. Gör han det inte riskerar Andersson att förlora statsministeromröstningen. Och tills en ny regering kommer på plats får Löfven snällt fortsätta styra landet genom en expeditionsministär. Det skulle dock få S att så svagt ut som det är inför nästa val så han lär sitta kvar tills förhandlingarna är klara. Det förstår samarbetspartierna vars incitament att ge sig därmed minskar.
Frågan är väl vem av Löfven och Andersson som är den lamaste ankan i ett sådant scenario?