Processen att reformera arbetsrätten har inträtt i den antiklimaktiska fasen. Parterna tog sig lite mer tid att förhandla och har sedan dess gått över till att göra andra saker. Centerpartiet och Liberalerna var snabbt ute och påpekade att nu är det dags för regeringen att agera. Regeringen har inte gjort någonting. Där är vi nu.
Stefan Löfven (S) må förlåtas sin indolens. Han vill verkligen inte göra utredningens förslag till lag. För att låna en term från anglosaxarna befinner han sig nu mellan en sten och ett hårt ställe. På ena sidan står ett uppretat LO som inte tänker gå med på de krav som politiken nu plötsligt ställt på organisationen. På den andra står C och L och kräver att ingånget avtal ska hållas.
Vilket håll Löfven än vänder ryggen åt finns där en av grunderna för hans maktinnehav. Utan reformerna finns det ingen januariöverenskommelse, det har Annie Lööf (C) gjort tydligt. Då har regeringen inte längre aktivt stöd av riksdagen. Lägger Löfven å andra sidan fram reformerna för riksdagen har V lovat att försöka fälla regeringen. Det finns goda förutsättningar att i så fall lyckas med det. Samtidigt finns det tecken på att LO då kommer att klippa banden till partiet. I längden vore det förstås nyttigt för såväl fack som parti, men lita på att S är rejält rädda för detta.
Det hade inte behövt bli så här. S hade kunnat låta en stukad Allians försöka regera landet. Men det är inte så S jobbar. Makten framför allt är partiets sanna devis. Även om det krävs att man kompromissar bort sin själ i processen. Löfvens faustska överenskommelse har dock försatt honom i en mer djävulsk position än han förmodligen räknade med.
För C och L återstår att se sanningen i vitögat. Löfven har ställt ut löften, bokstavligen, till höger och vänster. I ena vågskålen ligger grunden för det nuvarande maktinnehavet, i den andra uppfattas grunden för partiets ställning i svensk politik ligga. Till de liberala partiernas fördel ska sägas att om S bryter överenskommelsen kommer partiet att tappa en hel del i förtroende. Det är faktiskt inte statsmannamässigt att rakt av ljuga om man vad man kommer att göra.
Detta är alltså situationen som Stefan Löfven har försatt sig i. Kanske är det så att det finns en nackdel med att ständigt sätta makten framför allt?