Faktum är att en stor del av husen hade byggts utan statens förhandlingsinsatser. Det visar en granskning från Riksrevisionen (18/5).
Sverigeförhandlingen sjösattes ursprungligen av alliansregeringen i valrörelsen 2014, men drevs under större delen av tiden av Löfvenregeringen fram till den avslutades i slutet av 2017. En av poängerna med projektet var att staten skulle vara med och finansiera satsningar på kollektivtrafik i storstäderna. I utbyte skulle kommunerna se till att det byggdes ett visst antal bostäder. Men på grund av stora brister i förarbetet inför förhandlingarna – underlagen fick till exempel inte granskas av Trafikanalys – slutade det hela i samhällsekonomisk ineffektivitet.
Regioner och kommuner fick staten att skriva under som medfinansiär på bland annat en ny tunnelbanelinje i Stockholm och det nu avbrutna linbaneprojektet i Göteborg. Trots de bristande analyserna slukade staten de befintliga buden, som innebar stora och kostsamma projekt som inte nödvändigtvis förde med sig den största nyttan för befolkningen. Och de bostäder som skulle byggas i gengäld fanns det ofta redan långtgående planer på att bygga.
Ineffektiva bostadssatsningar är symtomatiskt för Löfvenregeringen. Ett av flaggskeppen är investeringsstödet för bostadsbyggande, med syftet att det ska byggas fler billiga hyresrätter. När regeringen i höstas gick ut med att anslaget skulle höjas till 9,3 miljarder kronor för 2021 kunde den samtidigt stoltsera med att stödet dittills hade lett till nästan 36 000 bostäder. Men vilka är det som har vunnit på de statliga miljarderna?
I mars konstaterade analysfirman Evidens att det inte var personer i störst behov av subventionerade hyror som flyttade in i de nya hyreslägenheterna. I stället var det, som så ofta, hushåll från närområdet som stått länge i bostadskön som främst kunde komma över ett hyreskontrakt. De utan lång kötid kunde i stället ha större chans att få en bostad i nyproduktion som byggts utan statens stöd.
Tiotusentals bostäder hit och hundratusentals bostäder dit. När regeringen finansierar och förhandlar sig till enskilda projekt är det lätt att signalera handlingskraft, och ta åt sig äran för de hus som byggs. Om det verkligen är statens förtjänst att bostäderna byggdes, eller om pengarna verkligen har gynnat de mest utsatta på bostadsmarknaden, tycks spela mindre roll.