De flesta brottstyper kan sägas utgöra hatbrott, från att klottra smädelser på Kulturhusets fasad till att mörda. Det centrala i hatbrottslagstiftningen är motivet, det vill säga att kränka eller skada någon på grund av exempelvis hudfärg, sexuell läggning eller etniskt ursprung. Om så är fallet ska påföljden skärpas.
Enligt Brottsförebyggande rådet är afrofobi det vanligaste motivet bland anmälda hatbrott, bortsett från främlingsfientliga motiv generellt. På senare år har frågan om hatbrott mot etniska svenskar aktualiserats, bland annat efter rapporter om förnedringsrån där uttryck i stil med "jävla svenne" yppats. Sverigedemokraterna har anfört att rasistiskt motiverat våld mot etniska svenskar blir allt vanligare. Men ingen har hittills fått skärpt straff för detta.
Det är förfärligt att diskriminering, homofobi och rasism alls förekommer i vårt samhälle, i alla tänkbara riktningar. Hatbrottslagstiftningens logik kan dock diskuteras.
Är inte alla brott utförda med bristande respekt, ogillande eller rentav hat i sinnet? Den som på ett internetforum förkunnar att ett visst kollektiv är lägre stående. Den svartsjuke man som misshandlar sin frus älskare. Den gängkriminelle som massakrerar en rival i kampen om territorium. Känner sig ett brottsoffer med brutna ben mindre förfärad om motivet var låt säga ekonomisk desperation eller att värna familjens heder, och inte bristande tro på allas lika värde?
Det är bra att samhället rör sig i en riktning där brottsoffret får upprättelse i högre grad. Väljer man att till exempel hota, misshandla eller mörda en annan människa ska straffet vara kännbart. Men att motivet ska innebära en straffskärpning kan ifrågasättas. Det är alltid enskilda individer som utsätts för ett brott, inte en etnicitet eller en sexuell läggning. Och det är gärningen i sig som bör tillmätas betydelse då straffet döms ut.
Alla som lever i en rättsstat bör vara lika inför lagen, och behandlas därefter. Ingen förtjänar att behöva utstå ofredande, olaga hot eller grövre brott än så. Det är därför sådana handlingar renderar i straffrättslig påföljd för alla, utan undantag. Men medan det förvisso är sant att somliga grupper är mer utsatta än andra, förkunnar samhället dessa grupper mer skyddsvärda. Åtminstone i vissa fall, beroende på gärningsmannens åsikter. Lagstiftaren gör således skillnad på människor. Hur detta är förenligt med principen om allas lika värde är inte alldeles enkelt att begripa.