Liberalernas skrämselhicka efter mätningen kan inte knappt överdrivas. Prognoser om ett väljarstöd under tre procent är katastrofalt. Där någonstans går den mentala gränsen för när det alls är värt att stödrösta på ett parti. Kanske är det redan för sent för Liberalerna att hålla sig kvar i riksdagen.
Det är lätt att känna viss sympati med den rätt stora falang som inte ville sälja ut partiet till Socialdemokraterna och som nu gör sitt yttersta för att hinna vända partiet inför valet 2022. Ekot rapporterade i går att ett 40-tal medlemmar har gått samman i ett upprop där de kräver att partiledingen snarast talar om för väljarna att man vill ingå i en borgerlig regering efter nästa val.
Riksdagsledamoten Allan Widman har tidigare gått ut och sagt att man måste göra slag i saken. Många har ställt sig på hans och uppropets sida. Åter andra har förstås försvarat den rådande ordningen. Liberalerna vore inget om det inte vore kluvet.
Nyamko Sabunis sejour som partiledare har så här långt varit ett gigantiskt misslyckande. Vilket i någon mening även är en kritik mot Liberalernas interna processer. Partiledarvalet var en öppen historia men nära nog ingenting av det som gjorde att Sabuni blev vald har realiserats efteråt. Samma sekund som hon blev partiledare försvann tydligheten och kritiken mot januariöverenskommelsen. Sabuni själv har varit närmast osynlig sedan hon valdes.
Längtan tillbaka till borgerligheten är begriplig. Där hade partiet en roll, man kompletterade Moderaterna som lättare kunde dra åt höger utan att riskera att tappa väljare över blockgränsen. Det är en roll som Kristdemokraterna skulle kunna fylla men i praktiken har svårt att förlika sig med under nuvarande ledning.
Vissa handlingar kan dock inte göras ogjorda. Det kanske därför inte spelar någon roll om L redan i morgon förklarar att man vill sitta i en borgerlig regering. Det gjorde partiet också inför valet 2018. Uppenbarligen utgör sådana utfästelser inget hinder för att svika väljarnas förhoppningar och förväntningar. Därtill har den nya partiledaren visat sig väldigt flexibel i sina ståndpunkter, annars hade L gett en dylik försäkran redan förra året.
Att rösta på L enbart på grund av en ny borgerlig försäkran ter sig snarast som ett utslag av masochism. Självklart ska de borgerliga i L kämpa för sin sak. Men det är lika bra att inse att Liberalerna har spelat ut sin roll i svensk politik.