Författaren Lars Gyllenhaal har i en debattartikel kritiserat ledaren från 21 oktober som handlade om minnesstenen i Karlsvik.
Gyllenhaal har förstås helt rätt i att monumentet är tillägnat sovjetiska krigsfångar och inte röda armén i sig. Det är heller ingen hemlighet att Sovjetunionen behandlade krigsfångar vedervärdigt – vilket ju var något av ett riktmärke för hur man behandlade människor.
Gyllenhaal kritiserar att bilden i ledaren inte lyfte fram hela stenen. För att göra den del jag fokuserade på läsbar i tryck valde jag där en bild som zoomade in på just den biten. Men i webbversionen fanns även en bild på hela stenen med.
Gyllenhaals engagemang för militärhistorien kan inte förnekas och hans vilja att utbilda kring detta är beundransvärd. Att han själv bidragit med pengar till stenen förhöjer detta intryck ytterligare. Något jag hyser en djup respekt för. Men hur skarp historikerns blick än må vara handlade ledaren om det samtida sammanhang i vilket stenen uppfördes.
Motiveringen för att inkludera röda arméns emblem, den röda stjärnan, så tydligt på stenen och även på informationsskylten intill är något konstlad. Stenen är tydlig med att det handlar om såväl militära som civila krigsfångar. Och om poängen är att framhålla hur illa de behandlats av Sovjet blir beslutet att dekorera stenen med röda arméns symbol ännu märkligare.
Det valet spelar roll. Precis som tidpunkten för stenens uppförande. Året efter att Ryssland gav sig på Ukraina militärt och tvingade till sig delar av det och utsatte befolkningen och landet för ett enormt lidande. Då spelar sådana symboler roll. Detta symbolvärde borde kommunen ha insett.
Finns det skäl att påminna om hur Sovjet behandlade sina egna medborgare? Absolut. Kan det till och med vara rimligt att resa en sten över just den här händelsen? Jodå. Innebär det med nödvändighet att det borde ha blivit just den här stenen, vid just det här tillfället? Nej.