Statsskuld i relation till BNP har nått nivåer som inte har setts på flera decennier: i Storbritannien är man tillbaka på 1962 års nivå. Italien väntas under 2021 nå den högsta nivån sedan andra världskrigets slut. I Frankrike, Spanien och Belgien ökade statsskulden i relation till BNP med över tio procentenheter bara från första till andra kvartalet 2020.
Krympande ekonomier och enorma räddningspaket för att rädda jobb och branscher är förklaringen. Men medan det råder en bred konsensus om det stora värdet i att försöka rädda vad som räddas kan av ekonomin, är meningarna delade när det gäller hur stor skuld länder egentligen kan bygga upp. Å ena sidan kan stater låna till låg kostnad och utan uppenbar risk för att inflationen tar fart. Å andra sidan går det inte att skjuta skulden framför sig för all framtid.
I en ny rapport från World Economic Forum, som regelbundet tillfrågar en samling chefsekonomer från både offentlig och privat sektor om världsekonomin, får experter ta ställning till påståendet att stater som kan låna i sin egen valuta kan spendera som om det inte finns någon övre gräns för skuldsättningen. Bland svaren finns nästan lika många ja som nej.
I utvecklings- och medelinkomstländer är frågan mer brännande. Redan i maj förra året varnade FN för att coronapandemin skulle kunna utvecklas till en utdragen skuldkris för många utvecklingsländer, där riskerna var stora redan före pandemin.
I en nyligen publicerad rapport från den europeiska tankesmedjan Bruegel påpekas också att många länder i Mellanöstern och Nordafrika har haft en negativ utveckling under 2010-talet. De långsiktiga socioekonomiska och institutionella utmaningar som ledde fram till den ”arabiska våren” kvarstår: hög arbetslöshet, låg kvalitet på utbildning, kostsam och ineffektiv offentlig sektor. Till detta kommer försämrad ekonomi orsakad av sjunkande oljepriser, och ökande skuldsättning.
Även i länder där läget inte är så alarmerande behöver dock ett vägval göras. Det behöver ske en övergång från breda krisåtgärder till mer riktade satsningar på hållbara sektorer. Denna övergång måste ske varsamt, eftersom den för med sig en risk för storskalig utslagning av företag.
När det gäller rätt tidpunkt för att börja betala av statsskulden igen, är enigheten stor om att det bör ske först 2024 eller senare. Den omfattande krispolitiken må vara en ganska kort parentes, men skuldnivåerna är det inte.
Daniel Braw är fristående utrikesdebattör.