Dagens Nyheter rapporterar att regeringen verkar överväga en betydligt mindre sänkning av reduktionsplikten än vad som har utlovats. Regeringskansliet har bett Energimyndigheten att titta på hur mycket reduktionsplikten kan sänkas utan att bryta mot EU:s utsläppstak.
Bakgrunden är att EU-länderna håller på att förhandla fram nya, skärpta klimatmål, det så kallade Fit for 55-paketet. Bland annat ska utsläppen från sektorer som inte täcks av handeln med utsläppsrätter, sänkas med 40 procent till år 2030 jämfört med år 2005. Av dessa är transportsektorn klart störst. Minskningen ska dock inte vara lika stor för alla medlemsländer. De största ekonomierna, däribland Sverige, ska minska utsläppen med hela 50 procent.
Problemet för reduktionsplikten är att den sänkning till EU:s miniminivå som regeringspartierna utlovade i valrörelsen, beräknas leda till högre utsläpp än det nya målet tillåter. Om så blir fallet kan Sverige tvingas betala straffavgifter.
Detta är dock ett hemmasnickrat problem. När EU-förslagen skickades ut till medlemsländerna för konsultation i fjol hade den föregående regeringen inga invändningar. Tvärtom var den svenska ståndpunkten att man ”välkomnar” de skärpta målen. Beskedet var en naturlig fortsättning av de rödgrönas linje, som lett till att Sverige redan innan det nya förslaget hade hårdast krav från EU, på 40 procents utsläppsminskning.
Det är knappast första gången vi lägger krokben för oss själva i EU. Nyligen rapporterade till exempel Tidningen Näringslivet att Sveriges dåliga rykte kring biologisk mångfald beror på att våra mätningar jämför dagens mångfald med förindustriell tid. Något vi tillsammans med Finland är ensamma om. De flesta andra jämför med tidpunkten då de gick med i EU.
Med tanke på hur viktiga bränslepriserna var i valrörelsen vore det ett rent svek om regeringen inte sänker reduktionsplikten. Den fick ett tydligt mandat från väljarna att inte låta högtflygande klimatambitioner gå ut över svenska familjer och företag.
Än är inte Fit for 55 beslutat. Regeringen har fortfarande möjlighet att driva på för en rimligare nivå på utsläppsminskningarna. Det lär dock bli tufft och kan vara politiskt obekvämt, särskilt då Sverige tar över ordförandeskapet i ministerrådet vid årsskiftet. Statsminister Ulf Kristersson och EU-minister Jessika Roswall har pekat ut klimatarbetet som ett prioriterat område.
Om förhandlingar inte fungerar bör regeringen ta intryck av mer pragmatiska medlemsländer och bestrida eventuella avgifter så långt som möjligt. I sista hand bör Sverige betala avgifterna. Det lär visserligen kosta, men är ett pris värt att betala för att värna svenskarnas ekonomi. Om inte annat kan det tjäna som läxa att inte göra samma misstag i framtiden.