Så mycket visste vi om redan från krisens början: det här kommer att kosta. Allt från företagsstöd och kraftigt ökad generositet i a-kassorna till vårdkostnader och uteblivna offentliga intäkter på grund av färre arbetade timmar. Och när det hela börjar gå över kommer det att ösas pengar över politiskt uppskattade områden för att få igång ekonomin igen. Men allting måste betalas.
Nog för att vi har goda statsfinanser och en förhållandevis låg skuldsättning. Men betala tillbaka måste vi, annars har vi ingen god ekonomi längre. Och redan nu börjar vi se hur livet efter coronakrisen kan komma att te sig.
I Kuriren gick det nyligen att läsa om hur såväl lokal- som länstrafiken försöker hantera de uppkomna underskotten. Svårigheten ligger förstås till stor del i att ingen vet hur länge det minskade resandet håller i sig. Men det kan inte råda någon större tvekan om hur det ska hanteras: färre bussturer.
En befogad oro är att vissa linjer knappt berörs alls medan vissa andra får stryka på foten helt. På ett sett kan det delvis vara försvarbart. Somliga linjer har avsevärt fler resenärer än andra. Men är de viktigare för varje människa som åker än vad turen med färre passagerare är? Det är tveksamt. Spänningen mellan centrum och periferi finns i hela landet men blir särskilt kännbar här där avstånden är större än i de flesta andra delar.
Vi kan bli tvungna att acceptera vad som kan upplevas som en onödigt försämrad kollektivtrafik så att delar av kommunerna och länet inte isoleras. Givet att detta kommer att gå igen i hela landet bör regeringen agera för att göra bilresandet mer överkomligt genom att sänka drivmedelsskatterna och öka avdragsrätten för arbetsresor.
En annan farhåga jag inte kan slita mig ifrån gäller skolan. För studenter och elever i högre årskullar har distansundervisning blivit något av det nya normala. För en del kan det vara bra, för några få avgörande. Men för många är det förmodligen väsentligen sämre än att fysiskt vara i skolan.
Att tvingas gå till och vara i skolan hela dagen har många fördelar. Det minskar distraktionsmomenten och såväl tvingar till samt möjliggör interaktion med jämnåriga på ett helt annat sätt än vad som är möjligt vid digital undervisning från hemmet.
Det är ett utmärkt komplement som passar en del och bör tillåtas som en del i ett större utbildningsutbud. Men det skulle sannolikt bli en katastrof om det blir undervisningsnormen framöver. Det finns egentligen få skäl att frukta detta om det inte vore för att skolan alltid är en kostnadspost som politiker återvänder till i besparingstider.
Och distansundervisning har ekonomiska fördelar. Man kan spara in på lokaler, lokalvård, materiel, bespisning. Möjligheterna är oändliga. Och när det väl kommer till kritan, när smärtsamma besparingar måste göras är jag inte övertygad om att politikerna kommer att visa bry sig tillräckligt om skolan.
Rimligtvis kommer det i så fall att paras med utfästelser om hjälp till dem som särskilt behöver det. Men den blir förstås som alltid nästintill omöjligt att få för mer än en bråkdel av de behövande.
Frestelsen verkar alltid vara stor för politiker av alla schatteringar att säkerställa att det först och främst finns pengar till saker som simhallar, arenor, spännande konstprojekt, miljöcertifieringar och vem vet allt vad det kan vara. Samtidigt som skolor och äldrevård ständigt får mindre än vad de behöver.
Men förhoppningsvis oroar jag mig i onödan.