Snart 38-årige Rafael Nadal har aviserat att detta blir hans sista säsong på tennisens ATP-tour. Efter än så länge 22 triumfer i grand slamsammanhang och otaliga andra turneringsvinster är det dags att vända blad i livet.
Nadal var aldrig lika tekniskt briljant och flärdfull som sin store rival Roger Federer. Inte heller var han lika komplett över samtliga underlag. Vad som kanske framför allt kännetecknade spanjoren var drivkraften att alltid sträva framåt. Glöden, järnviljan och vinnarmentaliteten. Rafael Nadal är ett exempel på de stordåd som kan komma av att släppa lös talang i en mylla där den, tillsammans med hårt arbete och målmedvetenhet, tillåts förädlas.
Även Sverige har haft framgångar i tennis. Faktum är att vi i slutet av 1980-talet var den mest framstående tennisnationen i världen. Mats Wilander och Stefan Edberg hade plockat upp Björn Borgs pensionerade racket, och var de klarast lysande stjärnorna. I dag befinner sig dock svensk tennis långt ned i träsket. Ungefär lika långt ned som Sveriges tillväxt.
Vi lever, oaktat svag tillväxt, i ett fantastiskt land på många sätt. Att underlätta för människor med framåtanda att nå sin fulla potential är dock inte det svenska samhällets paradgren. I detta avseende släpar Sverige efter många andra.
Ta Roger Federers Schweiz som ett exempel. Löntagare som tjänar upp till en miljon kronor betalar som mest tjugo procent i skatt. Trots att man har nästan två miljoner färre invånare har landet femtio procent högre skatteintäkter än Sverige. Schweizerfrancen var på samma nivå som kronan 1970. I dag är den värd 12 kronor.
I Sverige möts ambitiösa individer inte av den frihet som främjar förädlingen av stor talang eller ljusa idéer. Snarare ställs man inför hämskor som höga skatter på både arbete och företagande, och krångliga regelverk. Vår strävan efter den gråa massans jämlikhet gör oss i förlängningen fattigare.
Rafael Nadals enorma framgångar sprang ur en glödande inre drivkraft. Den tilläts spira i en konkurrensutsatt och krävande men samtidigt tillåtande miljö. Vi vanliga dödliga kan också nå vår fulla potential. Det allmänna kan hjälpa oss på traven genom att ta ett, eller rentav några, steg tillbaka.