Alla fagra ord och upprepande påståenden till trots är Sverige inte en kunskapsnation och har inte varit det på länge. Om något är vi en modenation. Stora förändringar kan göras hastigt för att vi ska hänga med i spännande trender och ligga i framkant. Men att stanna upp och fundera på vad det innebär för kunskapsförmedlingen låter sig inte göras.
Därför har vi nu elever som har genomgått nio år i grundskolan utan att ha lärt sig att skriva för hand. De kan inte forma bokstäver ordentligt och får ont i handen av att skriva mer än några minuter. Visst, de lärde sig svepa med fingret över mobilens pekskärm i låg ålder och kan hamra loss på ett tangentbord. Men vad hjälper det?
Handen och hjärnan har ett intimt samspel som underlättar och utvecklar den kognitiva processen. Den fysiska företeelsen att hålla i pennan, att varsamt trycka den mot pappret och mödosamt föra ned sitt budskap är något helt annat än att skriva på en dator eller en mobiltelefon.
Två Novusundersökningar beställda av Utbildningsradion, som presenterats i programmet Skrivglappet, visar att nära hälften av lärarna på högskolor och universitet anser att unga är dåliga på att uttrycka sig i skrift. Inte heller att unga väljs bort från arbeten de i övrigt är kvalificerade för på grund av att de inte kan skriva. De kan inte språkets regler; vet inte när det ska stå de och när det ska stå dem, när det ska vara stor bokstav eller när det ska sättas punkt. Meningsbyggnad och böjningsformer är inte att tänka på.
Jag har själv utbildat skribenter och föreläst för unga opinionsbildare i flera år och är inte det minsta förvånad. Inte ens bland de unga som är särskilt intresserade och ser en framtid som professionella skribenter är grammatisk kunskap vanligt förekommande. Nästan alla högskolor och universitet har i dag välbesökta inrättningar för att hjälpa det ökande antalet studenter som inte behärskar det skrivna ordet.
Det är ett enormt svek från samhällets sida att det har blivit på det viset. Den som behärskar skrivkonsten kan också ta plats i samhällsdebatten. Möjligheterna är större än någonsin nu med allt från debatt- och insändarsidor till social medier. Men den som inte fått lära sig att skriva och formulera sina tankar hamnar utanför såväl den demokratiska processen som arbetsmarknaden.
Därför har nu alltså den bästa present man som förälder eller annan närstående kan ge ett barn i den påstådda kunskapsnationen Sverige blivit en penna – och sin tid. Det är för tragiskt.