Huvuddelen utspelas i olika roller inom SVT, bland annat på redaktionen för Uppdrag granskning. På SVT gör sig Lamotte obekväm genom att vilja rapportera om sådant cheferna inte vill uppmärksamma. Ofta handlar det om samhällsproblem kopplade till segregation. Till slut väljer Lamotte att bli sin egen och rapportera med hjälp av kamera, mikrofon och sociala medier. Under en period övervägde han att sluta på grund av hot, men har nu bestämt sig för att fortsätta.
I boken avslöjar du mycket om kulturen på Sveriges television. Rädslan att rapportera vissa problem eller att låta vissa åsikter komma till tals. Samt om maktfullkomliga chefer och otrygga anställningar. Samtidigt jobbade du länge för SVT på flera olika redaktioner. Vad har du för relation till SVT i dag?
– Jag har nog klippt de flesta banden. Det händer att medarbetare hör av sig i smyg. De säger att jag gör ett bra jobb men berättar att klimatet inne på SVT fortfarande är likadant som jag upplevde och som jag beskriver i boken.
I boken framstår public service-bolagen som aktivistiska och inriktade på att uppfostra människor. Hur ser du själv på public service som idé?
– Public service har en roll att fylla. Men idag läggs det mycket tid på saker som är rent slöseri. Public service borde hålla sig till sakliga nyheter och samhällsgranskande program. Det läggs alldeles för mycket skattepengar på att producera trams och totalt irrelevanta program. Det är pengar som kan göra bättre nytta någon annanstans i samhället.
– Jag skulle gärna se en större granskning av public service innehåll. Idag finns granskningsnämnden men den är ganska tandlös. Problemet är ofta inte vad man sänder utan vad man väljer bort. Det jag upplevde under mina år på SVT var att man valde bort det som ansågs kontroversiellt. Var man till exempel ute på stan och ställde frågor valde man bort de svar som man själv inte höll med om. Den journalistik jag gör där jag låter människor prata direkt skulle SVT ha väldigt svårt för.
En vanlig kritik mot dig är att du inte tar ansvar för kommentarerna och stämningen i sociala media efter dina reportage. Det har sagts att du har en hatsvans.
– Jag kan inte ta ansvar för vad gemene man tycker. Skulle jag vara skyldig att ansvara för alla som skriver i mina kommentarsfält? Det kan vara flera tusen kommentarer. Ska jag då gå in och censurera människors åsikter och tankar? Vi har redan tillräckligt mycket censur på sociala medier i Sverige. Det kan inte vara min roll som journalist att censurera. Jag tar ansvar för vad jag uttrycker så får andra människor ta ansvar för vad de säger. Och hatsvans, ja det får någon gärna förklara för mig vad det är.
I debatten har du ofta beskrivits som högerlutande. Men i boken avslöjar du att du från början likt många andra på SVT såg dig som vänster. Hur förhåller du dig till politiska etiketter idag?
– När jag gick in i journalistiken såg jag mig som vänster. Åtminstone var jag mer vänster än höger. Men jag har aldrig varit partipolitiskt engagerad och i början var jag ärligt talat inte särskilt intresserad av politik. Det har jag förstås blivit mer med åren men jag är fortfarande oberoende. Min ambition är att inte hamna i ett fack. Det är andra som stämplar mig som höger eller högerlutande.
– Sedan har jag varit öppen med mina åsikter i flera sakfrågor. Jag gör ingen hemlighet av vad jag tycker och tänker när något händer. Till skillnad från många andra journalister som säger att de är neutrala men som har jättemycket åsikter. Till exempel på SVT är det många som kallar sig opartiska men det är mer av en fasad. I själva verket är många av dem jättepolitiska.
När du blev din egen bröt du på många sätt ny journalistisk mark. Både vad gäller sättet att sprida material och att ta betalt. Vilka journalistiska förebilder har du?
– Jag har nog inga förebilder, varje fall inte i Sverige. Men jag har alltid gillat det arbetssätt som förknippas med Hunter S. Thompson (amerikansk journalist och upphovsman till den s.k gonzojournalistiken). Att gå in och göra sig själv till en del av historien, det är väl något jag har försökt att göra.