För hundra år sedan kunde man på goda grunder anta att den som begått ett brott också befann sig i närområdet och att gärningsmannen redan var känd för omgivningen. Men samhällets fiende inom brottsbekämpningen är inte längre tjuv-Olle några gårdar bort, utan de kriminella gängen som inte drar sig för att göra vad som helst för pengar. Det är betydligt besvärligare att göra någonting åt detta, speciellt om lagstiftningen inte hänger med i tiden.
Både regeringen och oppositionen har rätt, straffen måste skärpas. Den som har förlorat sin frihet kan inte begå brott och det är den bästa brottsförebyggande åtgärden när man provat allt annat. Men straffskärpningar i sig självt leder inte till att de gängkriminella hamnar bakom galler.
Varken åklagare eller polis har de rätta verktygen för att kunna utreda och klara upp många av de brott som plågar vårt samhälle. Svenska politiker har uppvisat en otrolig senfärdighet med att förhålla sig till den tekniska utvecklingen.
Som ett exempel har polisen än i dag ingen möjlighet att med tvång sätta en mordmisstänkts tumme mot telefonen för att låsa upp den. Men om samma person är misstänkt för drograttfylla kan polisen hålla fast personen medan en sjuksköterska tar blodprovet.
Mot bakgrund av detta borde det inte förvåna någon att det var för först ett år sedan det blev möjligt att läsa av datakommunikation, det vill säga avlyssna mobiler och datorer, vid misstanke om grov brottslighet. Detta infördes i våra nordiska grannländer för nästan tjugo år sedan.
1900-talet lever fortfarande kvar i andra delar av svensk lagstiftning, då vissa grundläggande normer fortfarande hade betydelse även för kriminella.
Bland ungdomar som befinner sig nära kriminella nätverk har ”att brösta en fyra för att bli en hundragubbe” blivit ett vedertaget uttryck. Det betyder att man är villig att riskera fyra års sluten ungdomsvård för ett mord för att bli fullvärdig gängmedlem. Högre upp i hierarkin sitter vuxna och uppmanar tonåringar till dödligt våld.
Samtidigt har det sedan åtminstone 2018 varit känt att bara en bråkdel av de som befinner sig i en riskmiljö har varit föremål för ingripande insatser av socialtjänsten (SVT 12/11–18). Ofta har det gått alltför långt innan de mest ingripande insatserna i lagstiftningen blir aktuella, och då kan det vara för sent.
Att vi inte har med hönstjuvar eller tjuv-Olle att göra med längre är uppenbart, men varför har ingen anpassat kartan efter verkligheten tidigare?