Det är ord och inga visor från Klimatpolitiska rådet. ”Regeringens klimatpolitiska handlingsplan lever inte upp till klimatlagens krav. Den bortser från de etappmål för 2030 som riksdagen har fastställt, samt saknar till stor del utsläppsprognoser och tidsangivelser för politikens genomförande”, konstaterar rådet i sin senaste rapport (21/3).
Rapporten präglas av en, för att vara kanslisvenska, viss syrlighet. Rådet menar till exempel att regeringens målbild om en ambitiös och effektiv klimatpolitik inte speglas i handling, samt att regeringens påståenden om att dess handlingsplan leder hela vägen till netto noll utsläpp brister i saklighet.
Det låter onekligen som att regeringen missköter klimatet men faktum är att rådet levererat kritik varje år sedan det inrättades av den rödgröna regeringen år 2017. Detta är naturligt då tyngdpunkten i rådets uppgift ligger mer på att granska hur sittande regering arbetar för att nå klimatmålen än på faktiska utsläppsförändringar. Det är därför kritiken fortsätter trots att utsläppen minskar. Man jämför med orealistiska mål och inte med konkreta utfall.
Nuvarande regeringspartier var förvisso med och röstade igenom alltihop, och får därför skylla sig själva för att de måste förhålla sig till och styras av Miljöpartiets politik. För Klimatpolitiska rådet är i sin nuvarande form svårt att uppfatta som annat ett partipolitiskt instrument.
Detta är särskilt tydligt i rådets kritik mot att regeringen inte gör tillräckligt mycket för kollektivtrafik, samt kring reseavdrag och reduktionsplikten. Många av resonemangen här förefaller hämtade direkt från Miljöpartiets idéprogram. Till och med tankarna att med ”ny teknik” övervaka var och när bilar körs i syfte att skapa en ny vägtrafikskatt finns med.
Det är en bedräglig strategi med demokratiskt underskott. Det är trots allt den regering som fått väljarnas förtroende som bör sätta politiken. Inte den regering som blivit bortröstad. Det är inte rätt att låsa in både befolkning och framtida regeringar i gårdagens, ouppnåeliga, drömmar.
För det är inte politiken det är fel på och som ska ifrågasättas – det är målen. De går inte att nå inom den uppsatta tidsramen. Att mäta framgång utifrån visioner som var orealistiska redan från början är att döma politiken till ett evigt misslyckande. Därför bör Klimatpolitiska rådet läggas ner.