När samhället alltmer präglas av en ovilja att erkänna auktoriteter och en oförmåga att se oss själva som en del av en historisk kontinuitet, får det konsekvenser i klassrummen. Idén om att var och en kan få avgöra vad som är värdefull kunskap är ett tankegods som efter en lång marsch genom institutionerna har fått fäste i vår samhällskropp.
Lyckligtvis är det inte en envägskommunikation. De som så småningom kan komma att omformulera tidsandan sitter i dag i skolbänkarna.
I antologin Likvärdig skola utgiven av Lärarnas riksförbund, poängterar Liberalernas Isak Skogstad att skolan har en unik potential ”att möjliggöra för varje ny generation att av tidigare generationer få lära sig vad som är viktigt att kunna”. Skogstad argumenterar vidare för läroplanens betydelse och vikten av att den är kunskapsbaserad, snarare än fylld av pedagogiska floskler.
I dag är det möjligt att lämna grundskolan med godkända betyg trots att elementära kunskaper saknas. Anledningen är att kunskapskraven genom myndighetsaktivism har styrts mot förmågor i att resonera och analysera, utan att först försäkra sig om att eleverna har nödvändiga ämneskunskaper.
Som Skogstad konstaterar är detta något som framförallt drabbar de elever med sämst förutsättningar. I förlängningen är det också ett hot mot demokratin.
En bra läroplan där det explicit listas vilka faktakunskaper en elev ska ha för ett godkänt betyg samt läromedel (tryckta böcker) som utgår från detta är nödvändigt.
Sedan krävs också skickliga lärare som lär ut. Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och ledamot i Svenska akademien, konstaterar i antologin att när elever själva ska söka kunskap hamnar de i en återvändsgränd: ”Man kan inte lyfta sig själv i håret.” När undervisningen ska utgå från elevernas egna intressen blir det som professorn i nationalekonomi Magnus Henrekson skriver i sitt kapitel, en skola som ”uppmuntrar eleverna att förbli vad de är snarare än att utvecklas”.
Många lärare har upprörts över att debatten om skolan ofta handlat om lärarkårens påstådda tillkortakommanden. Det är å ena sidan sant att den typiske läraren i dag ser annorlunda ut än för några decennier sedan. Den lite kufiske äldre magistern i grå kavaj – sprängfylld med kunskap och med en glöd att förmedla den – syns alltmer sällan till. En vanligare syn är då den unga lärarinnan som särskriver på Snapchat och som valt yrket ”för att få vara med barnen”.
Å andra sidan står lärarna mitt i en storm av aldrig sinande nya arbetsuppgifter som inte handlar om undervisning, samtidigt som nya pedagogiska grepp med jämna mellanrum ska in i klassrummet. Att försöka stå emot den senaste flugan och i stället göra det som alltid har fungerat må vara en välgärning mot eleverna, men det straffar sig när läraren sedan ska ha sitt lönesamtal. Den bästa tjänst vi kan göra lärarna är att ge dem en tydlig läroplan och en lika tydlig lärobok att luta sig mot.
Det finns många begrepp som syftar till att beskriva vad det är som har lett svensk skola på fel spår: kunskapsrelativism, postmodernism och progressiv pedagogik är några vanliga. Mer konstruktivt är dock att ta fasta på hur det borde vara. Isak Skogstad kallar det ”kunskapsskolan”.