Om det inte vore för att allt detta sker på fullt allvar vore hyckleriet nästan underhållande. Regeringen som har stöd av en tredjedel av riksdagen försöker få rätt att ignorera folkets främsta företrädare, den grövsta inskränkningen av svensk demokrati någonsin. Samtidigt lanserar regeringen en serie digitala möten för att den är orolig över hur det går för rättsstat och demokrati i andra länder under coronakrisen. Verkligheten överträffar sannerligen dikten.
Till en början slöt oppositionen i riksdagen upp runt ett motstånd lett av Moderaterna och Vänsterpartiet. Regeringens förslag åsidosatte helt riksdagen och saknade regler om ersättning till dem som drabbas av den rödgröna regeringens nya maktutövning. Sedan ändrade regeringen lite i förslaget och fick stöd av hela riksdagen.
Men ändringarna är inte vad de utgett sig för att vara. De beslut regeringen skulle fatta på detta vis skulle nu visserligen genast sändas till riksdagen. Men riksdagen måste fortfarande stifta en lag med innebörden att regeringens förordning inte gäller. Det lever inte upp till de rättfärdiga krav som bland annat Moderaterna ställde. En mer rimlig ordning för att behålla maktförhållandet mellan regering och riksdag, vilket är konstitutionellt och demokratiskt avgörande, är att regeringens beslut måste godkännas av en riksdagsmajoritet inom en viss tidsrymd eller upphöra att gälla.
Reglerna som har tillkommit för ersättning till drabbade är knapphändiga och oklara. Moderaterna vidhåller att de inte duger men har ändå sagt sig vara villigt att släppa fram förslaget eftersom regeringen gick partiet till mötes om riksdagens överordning. Vilket alltså inte har skett.
Regeringen ber riksdagen och svenska folket att ge den makt i en utsträckning som aldrig har skett i Sverige, och det utan att ens förklara varför den anser sig behöva den. Därtill försökte man smyga igenom förslaget. Det togs aldrig upp på de veckovisa träffarna mellan regeringen och partiledarna utan plötsligt fanns förslaget där i ett utskott.
Av lagrådsremissen framgår dessutom att bemyndigandelagen enbart ger regeringen dessa befogenheter när den vill genomföra något som det inte finns riksdagsmajoritet för. Det är med andra ord inte att undra på att regeringen vägrar att införa en faktisk vetofunktion för riksdagen. Det är just vad den vill undvika. Minoritetsregeringen är specifikt ute efter att ignorera riksdagens vilja.
Det går därtill hand i hand med den bristande respekt regeringen har visat riksdagen sedan 2014. Moderaterna och övriga oppositionspartier bör tänka om snarast. En så svag regering ska inte ges dessa befogenheter. Det gäller särskilt när regeringen först försöker mörka förslaget i sin helhet, sedan mörkar varför den vill ha befogenheterna och hela tiden vägrar att ge riksdagen vetorätt.
Stefan Löfven är en historiskt svag statsminister, han ska inte upphöjas till kejsare.