Det är på sätt och viss lätt att hålla med komikern och författaren Jonas Gardell när han i Expressen Kultur (3/8) kräver att kulturministern ska avgå. Han är inte nöjd alls med kulturministern, vilket är begripligt. Amanda Lind (MP) är inte en bra kulturminister.
Gardell, som får stöd av bland andra Sarah Dawn Finer och Lina Hedlund. Hela tiden verkar större delar av artisteliten träda till för att demonstrera branschens missnöje med kulturministern. Och kritiken är i många avseenden fullt rimlig.
Det finns faktiskt ingen logik i att SAS får knöka ihop människor i ett flygplan där de sitter och smittar varandra i flera timmar medan en teater inte får ta emot fler än 50 personer. Inte heller är det rimligt att den sedvanliga trängseln på Gekås i Ullared kan fortsätta som en samhällsviktig verksamhet när alla inblandade vet att det handlar om ren nöjesshopping. Men att gå på Gröna Lund eller Liseberg låter sig inte göras.
Därtill kommer rent bisarra situationer som när Pite havsbad den gångna helgen skulle anordna en trerättersmiddag med underhållning av artisten Danny Saucedo för 250 gäster. Något Kuriren tidigare rapporterat om. Kommunen hade godkänt planerna som smittsäkra men polisen kom fram till att eftersom man framhåller underhållningen och inte maten i annonseringen så får det inte vara fler än 50 gäster. Huruvida det är tillåtet eller inte hänger alltså inte på några av arrangemangets faktiska kvaliteter utan på marknadsföringen. Det är rent utsagt vansinnigt.
Hur konsekvent polisen är i dessa bedömningar är oklart. Går de och frågar besökarna på O'Learys under matcher om de kommit dit för maten eller underhållningen? De gränsdragningar som har gjorts är omöjliga att rättfärdiga.
Däremot är det tveksamt om det går att lasta kulturministern för dem i någon större utsträckning. Gardell anklagar henne för att vara en dålig representant för kulturbranschen, det är nog sant men det är inte heller hennes uppdrag. Hon är regeringens representant i kulturfrågor, inte kulturens sändebud till regeringen.
Lind ska genomföra regeringens politik, som hon i egenskap av minister förstås är ansvarig för. Men kulturministerns inflytande i hårda frågor, sådana som berör pengar och lagar, är högst begränsat. Visst kan man byta ut henne, men det lär inte ändra politiken i någon större utsträckning.
Vill kultureliten ha en annan politik bör den i stället rikta sina avgångskrav mot statsministern.