Sedan Ryssland invaderade Ukraina har det varit förhållandevis tyst från Moderaterna i fråga om Nato. Av allt att döma har man aktivt lagt locket på eftersom partiföreträdare som annars kan prata om vikten av försvarsalliansen från morgon till kväll plötsligt har varit knäpptysta.
Detta trots att statsministern har gjort bort sig och försämrat svensk säkerhet. Något som har skett i flera former, bland annat när hon påstod att ett svenskt medlemskap i Nato skulle destabilisera Östersjöregionen vilket egentligen bara applåderades i Moskva och ryska statskontrollerade medier. Det har även skett när statsministern försökt framföra att det är opatriotiskt att ens diskutera Natofrågan.
Det råder ingen tvekan om att Magdalena Andersson instinktivt ogillar Nato. Men det beror förmodligen mer på att hon aldrig varit intresserad av säkerhetspolitik och inte kan något om den. Därför upprepar hon ståndpunkter som har varit partiets ledstjärna i decennier.
Att själva grunden för den säkerhetspolitik Socialdemokraterna vill föra har raserats fullkomligt har till synes inte rubbat Anderssons uppfattning. Detta i ett läge där hela hennes parti förefaller diskutera saken och socialdemokrat efter socialdemokrat kommer fram till att jo det är nog rätt bra att ha säkerhetsgarantier ändå.
Kanske är hon ett stenansikte och har varit på väg att svänga. Det är i vart fall så M har uppfattat henne. Därav deras ensidiga borgfred. Kan M få S att ansöka om Natomedlemskap är man beredd att släppa partipolitiken, det är så viktigt för landets säkerhet.
Tydligen har Moderaterna omvärderat möjligheten att få till stånd en Socialdemokratisk kursändring. På något annat sätt är det svårt att tolka den breda salva som avlossades i fredags när Ulf Kristersson (M) meddelade att han kommer att ansöka om Natomedlemskap om han blir statsminister.
Genast försvann Socialdemokraternas möjligheter att få frågan att försvinna över valet till exempel genom en parlamentarisk utredning. Och detta är något odelat positivt. Socialdemokraterna kan inte själva avgöra svensk säkerhetspolitik, har ingen rätt att försöka heller. Låt frågan stötas och blötas ordentligt. Låt argumenten vina i luften och nagelfaras i debatten.
Svensk säkerhet är bara möjlig med en god egen förmåga och garantier till och från andra länder som vi betraktar som vänner. Det kan inte S ändra på.