Insikten märks redan i en del av landets kommuner. I Jönköpings kommun är det nu slutbyggt på jordbruksmark. Något som motiveras med att marken behövs för att producera mat. I ATL (15/4) konstaterar ordförande i stadsbyggnadsnämnden Anders Samuelsson (C) helt riktigt att livsmedelsförsörjningen är en aktuell fråga.
Möjligen är också Jönköpings kommuns beslut att skydda åkermark ett tecken i tiden. Ett tidigt uttryck för att beredskapsplaneringen är tillbaka i politiska beslutsprocesser. Idén att säkra matförsörjningen märks även på andra håll. I Kristinehamn kritiserades nyligen byggande på åkermark. Argumentet var att coronakrisen pekar på de globala utmaningar som finns med att föda befolkningen. I Östergötland växer kritiken mot att några av landets bästa jordar försvinner när Norrköpings kommun expanderar industriområden.
Det vi upptäcker när frågorna kring beredskapen lyfts är att Sverige är ganska sårbart om gränserna stängs. Från olika delar av landet hörs vittnesmålen. I en genomgång av Vetenskapsradion i Sveriges Radio (8/4) gjordes regionala nedslag. En företrädare för länsstyrelsen berättade att om Norrbotten inte får in mat, och det inte finns i butikerna, kanske länet klarar sig i tre-fyra dagar. Men det är inte bara produktionsförmågan som kan vara problemet. Företaget Slite växthus på Gotland saknar arbetskraft för att skörda gurkorna. Vanligtvis kommer säsongsarbetare från bland annat Ukraina och Kenya, men deras resor har coronarestriktionerna satt stopp för. Och problemet med uteblivna utländska säsongsarbetare märks på många håll.
Coronakrisen visar att vi behöver ta höjd för annat än vardagen. Så länge det fanns en totalförsvarsplanering i Sverige var det mer självklart att i det offentliga väga in beredskapsperspektivet. Det fanns en omfattande krigsplanering – som i det militariserade Sverige även var försäkringen vid civila kriser – som gjorde sig påmind nästan överallt. Vägar var på sina håll byggda för att kunna tjänstgöra som landningsbanor. SAS civila flygplan var utrustade för att inom loppet av timmar ställa om till att flyga sårade soldater. Och det fanns färdiga planer för att på kort och lång sikt säkra livsmedelsförsörjningen i landet. Men i och med den omfattande nedrustningen av Försvarsmakten försvann det mesta. Historien var ju ändå slut.
Coronakrisen har dock gjort att frågor från totalförsvarsplaneringen åter har börjat eka. Och kanske var startsträckan kort eftersom staten redan för något år sedan hade väckt tanken på ett starkare totalförsvar.
Att beredskapsplaneringen börjar märkas runt om i landets kommuner är hoppfullt. Bäst vore om alla politiska beslutsunderlag inkluderar ett avsnitt om beslutets effekter på krisberedskapen.