Staten och kapitalet sitter i samma båt, även när coronan slår till. Socialdemokratin har alltid haft ett gott öga till storföretagen och har det fortfarande. Det märks inte minst i de krisåtgärder för att rädda företag och arbetstillfällen som har sjösatts till stora kostnader.
Krispaketet är framtaget för att tillgodose de stora företagens behov. Inget fel i det. Problemet uppstår när man struntar i resten.
Regeringen har infört en möjlighet att få anstånd med att betala in arbetsgivaravgifter och preliminärskatt för de anställda. Det kan stärka likviditeten men bidrar inte till att hantera förlusterna, tvärtom eftersom det ökar skuldsättningen. För företag där intäkterna främst kan förväntas vara uppskjutna kan det vara till god hjälp. Men för exempelvis en restaurangägare eller en ljudtekniker gör det ingen skillnad.
Därtill kostar det på även för företagen som kan ha nytta av det. Räntan och avgiften för anståndet anges uppgå till 6,6 procent av anståndsbeloppet. Det är hutlöst och omöjliggör för många företag att nyttja möjligheten. Många brottades med små marginaler långt innan coronan lamslog ekonomin.
Erik Sjölander är näringspolitisk expert på Småföretagarnas riksförbund. Han påpekar i SvD (18/3) att upplägget riskerar att straffa företagare. Den som har en personaltung verksamhet och skjuter upp arbetsgivaravgifter i ett par månader för att sedan inse att det inte går finner sig då ståendes med en skatteskuld med ränta och företrädaransvar. Upplägget kan slå sönder privatekonomin för många för en lång tid framöver. Detta är en svår situation att göra på förhand korrekta bedömningar i, och företagarens ryggmärgsreflex är normalt att kämpa för att få företaget att klara sig.
Företagarförbundet har påpekat att de pengar som kommer från Riksbanken via bankerna är värdelösa för många företagare. Förbundet har intervjuat ekonomie doktor Henrik Kristensen som förklarar problemet. För den som tar del av lånen ökar skuldsättningen i balansräkningen och när ökade kostnader slår till närmar sig kravet på kontrollbalansräkning och likvidationsplikt. Han föreslår i stället att en del av pengarna flyttas över till Almi som kan låna ut till andra villkor genom konvertibellån som senare kan omvandlas till preferensaktier med återköpsklausul. På så sätt fungerar företaget som säkerhet och hundratusentals företagare skulle slippa sätta privatekonomin på spel. I går meddelade regeringen att Almi tillförs tre miljarder för att nå ut till mindre företag. Bra, men det är en droppe i havet. Ett plåster för ett avhugget ben.
Regeringen har även infört möjligheten att korttidspermittera personal. Anställda får en mindre inkomstsänkning men uppsägningar undviks. Företagen och staten delar på lönekostnaderna. Det är en utmärkt åtgärd vilket gör det än mer synd att den är befläckad av Socialdemokraternas prioriteringar. Varken egenföretagare eller familjeföretag omfattas nämligen av reglerna, vilket har uppmärksammats av moderate riksdagsledamoten Jan Ericson.
Exkluderingen är dessutom helt onödig. Det ställs redan krav på företagen att det måste ha betalats ut lön de tre senaste månaderna för den som ska omfattas. I vart fall familjeföretagen kunde utan några som helst problem omfattas av reglerna i befintligt skick. Egenföretagare skulle kräva en något egen utformning men det skulle likafullt vara möjligt.
Det är ogint att utesluta så många företagare från de skyddande krisåtgärderna. I Sverige finns över en miljon enmans- och mikroföretag med upp till nio anställda. En bärande del av samhällsekonomin står på spel, då måste man lämna ideologin därhän.