Det är nämligen stor risk att vi gör samma groda med biologisk mångfald som vi redan gjort med klimatarbetet. Nämligen att göra det bästa till det godas fiende, springa på fel bollar och att förenkla budskap och åtgärder så mycket att de i naturens komplexa system blir kontraproduktiva. De allmängiltiga sanningarna riskerar helt enkelt att bita oss, men främst naturen, i svansen.
I samband med konferensens öppnande inföll passande nog också internationella dagen för jordhälsa, "world soil day”. En fjärdedel av världens biologiska mångfald finns i jorden. Inte ovanpå den. 95 procent av det vi äter kommer från jorden. Antingen direkt eller förädlat via de djur vi äter. Utan frisk jord är vi hungriga, nakna och nyktra.
Därför är det oroande att städer breder ut sig på god åkermark. Bara mellan åren 2016 och 2020 förlorade Sverige 40 000 hektar jordbruksmark, varav 3000 hektar åkermark som nu ligger under asfalt, räls och byggnader. Även erosion tär hårt på åkermarken. På global nivå leder erosion till att en hektar åker försvinner var tionde sekund.
Samtidigt ökar många, främst gröna, politiker erosionen genom att motarbeta växtskyddsmedel. Bristen på växtskyddsmedel innebär därtill ökad mekanisk bearbetning av jorden, vilket försvårar för många insekter och spindlar som håller efter skadegörare. Till exempel jordlöpare som äter bladlöss.
Jordbruksmark försvinner också på grund av att den slutar brukas. Ett av de främsta hoten mot svensk biologisk mångfald är den igenväxning som följer när mjölk- och nötköttsproduktion läggs ner. Även här bär politiken ett tungt ansvar. Dels genom regler som försvårar för lantbrukarnas företagande, dels genom skötselregler som motverkar sitt syfte.
Det mest utbredda sättet att framstå som mångfaldens försvarare är emellertid förment sympati för bina. Helst under den uttjatade parollen att mänskligheten dör utan bin. Det gör vi inte alls. Inte ens tio procent av matvolymen är beroende av insektsassisterad pollinering.
Dessutom utför bara två biarter 80 procent av allt pollineringsarbete, och vi har så många tambin att de börjar bli ett problem för de vilda bina. Dessa tränger undan och äter upp maten för de vilda bina, som faktiskt inte har det så lätt och bör värnas på allvar. Att tro att bin endast är tambin och att fokusera på dessa är som miljöåtgärd direkt skadlig.
Det är alltså ingen imponerande meritlista politiken visar när det gäller den biologiska mångfalden. Ju mer regler och politik för ökad biologisk mångfald, desto mindre verklig mångfald har det blivit. Att EU-länderna reser till COP15 med kravet att 30 procent av alla land- respektive havsområden ska bevaras samt att sex miljarder hektar ”utarmade ekosystem återställs” bör därför oroa. Inte bara människor som vill äta, utan främst miljövänner.