Förra veckan blev oväntat intensiv. Kommunalrådet Lenita Ericson (S) avgick med omedelbar verkan och lämnade efter sig ett vittnesmål om en kraftigt dynsfunktionell partiorganisation. Toppstyrning i strid med medlemmarnas vilja. Smutskastning. Allt fanns där.
Berättelsen fortsatte att rullas upp under veckan och när de anklagade slog tillbaka och riktade kritik mot Ericson trädde andra fram för att om inte försvara henne så i vart fall bekräfta den bild hon målat upp. Det interna missnöjet har uppenbarligen varit väldigt utbrett, men partilojaliteten har gjort att företrädarna knutit näven i fickan.
Det ger sken av att handla om en personkonflikt. Ett antal rutinerade rävar som har hamnat i en central position och styr med järnhand därifrån. Och nog finns det visst fog för en sådan tolkning. S har länge varit bättre på att ta hand om sina egna besuttna företrädare än att förnyas. Men det kan finnas en för partiet mer illavarslande förklaring. Felet kan vara inbyggt i det socialdemokratiska systemet.
Socialdemokraterna har egentligen aldrig varit en individuellt baserad organisation utan en korporativistisk. Det senare systemet är centrerat kring samhällsgrupper och deras representation. Genom denna är personerna som ingår i dessa grupper tänkta att få sina intressen tillgodosedda. Det är en åskådning som är tämligen utbredd och dessutom närbesläktad med den mer moderna identitetspolitiken. Dock är det sällsynt att den är så långt gången som i S. Och det är nog tur för övriga partier.
Det finns nämligen en uppenbar friktion mellan medlemsdemokrati och korporativism. I det första fallet har medlemmarna ett direkt inflytande, i det senare ett indirekt. Där samlas de höga herrarna runt förhandlingsbordet och talar om vad som är viktigt. Ibland överensstämmer det faktiskt med medlemmarnas intressen, ofta inte.
Det är svårt att utesluta att detta är vad som har hänt i S i Luleå. Exempelvis sitter IF Metall på en tredjedel av mandaten i arbetarekommunen. För S är detta betydligt värre än ett personproblem. Om organisationen i sig har blivit ett hinder ser det verkligen illa ut för partiet. Så genomgripande förändringar kräver en styrka som S inte har.
Tiderna förändras och vi med dem. Sådant som inte förändras har en tendens att förr eller senare återfinnas blott i historieböckerna. Och om detta öde kunde drabba romerska riket så kan det tveklöst också inträffa för Socialdemokraterna.