Denna text är starten på en serie ledare som belyser böcker som behandlar konservatismen, en ideologi avgörande för vår kultur men nu sorgligt missförstådd.
Konservativ. Trots att det har påståtts pågå en renässans för ideologin i flera år nu finns det väldigt litet som faktiskt tyder på detta. Ordet används fortfarande främst nedsättande eller i bemärkelsen förändringsobenägen. Men där finns så mycket mer, lång idétradition som sträcker sig från Edmund Burke till i dag.
Även om svensk debatt tenderar att handla nästan enbart om vem som regerar med vem eller vem som vill regera med vem och vilka skräckinjagande slutsatser man kan dra det så finns det ljus i mörkret. Antologin Samtida röster om konservatism, utgiven av Svensk tidskrift, är en del av det ljuset. Den är sprungen ur kretsarna kring den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala som länge har varit ett föredöme för den politiska diskussionen. Många politiskt aktiva har skärpt sina förmågor och slipat sina argument där. Detta märks även i boken.
Det är bred skara ämnen som avhandlas av de sex unga skribenterna. Allt från grunden för en konservativ miljöpolitik och en kritik av den rådande synen på bistånd som en gåva till kritik av frihandel med länder som Kina samt en försvar för den klassiska arkitekturen. Därtill bör nästintill samtliga skribenter vid minst något tillfälle ha blivit publicerade på denna ledarsida.
Texterna är intellektuellt spänstiga välargumenterade och både inbjuder läsaren att hålla med och utmanar densamma att inte göra det. Men det är inte lätt. Skribenterna ger prov på en tämligen pragmatiskt sinnad konservatism som särskiljer sig från såväl socialismen som liberalismen. En konservatism som vördar familjen, konungen och nationen utan att fastna i begreppen. Möjligen är det ett tecken i tiden att det andliga i stort saknas i antologin, men det bör knappas räknas bort för den sakens skull.
Redaktörerna Per Selstam, chefredaktör på Svenska Nyhetsbyrån, och Martin Tunström, politisk chefredaktör i Barometern-OT, är i förordet tydliga med att detta bara är ett smakprov på den unga konservatism som växer fram i de yngre leden. Men vilket smakprov sen.
Den som till äventyrs fortfarande vill avfärda konservatism som ett förhållningssätt och inte en ideologi i sin egen rätt kommer att få svårt att göra det efter att ha läst Samtida röster om konservatism. Om detta blir ett startskott där konservativa tar för sig mer i debatten finns det fog att fortsätta talet om att konservatismen är på frammarsch.