Men Kina och Ryssland samarbetar redan mot västvärlden. De två diktaturerna stödjer varandra i FN och har vänskapliga relationer till ungefär samma stater i Mellanöstern och Afrika. I det nu pågående kriget har Kina fördömt sanktionerna som väst har infört. Om Kina i stället hade förenat sig med den demokratiska världen och krävt eldupphör av Putin hade spelet för hans del varit slut. Kriget mot Ukraina kan fortgå delvis på grund av att Kina tillåter det.
Men vad är det som förenar de två stormakterna? Så sent som på 1970-talet var de bittra konkurrenter som tidvis bedrev konventionellt gränskrig mellan sig i Asiens inre. Realpolitiskt skulle man fortsättningsvis kunnat förvänta sig att Ryssland och Kina fortfarande främst var konkurrenter om inflytande i Asien och Afrika.
Men Kina och Ryssland delar ett gemensamt ideologiskt arv från 1900-talet i form av marxism-leninism. Bakom de på pappret skilda statssystemen finns övertygelsen om att det stora folket behöver styras i rätt riktning av en upplyst elit som har den politiska makten centrerad. Det är därför som länderna lägger sådan vikt vid att kontrollera informationen som når folket och att hålla utländsk påverkan borta.
Demokratier ses enligt dikaturernas ideologi automatiskt som fiender ute efter att undergräva och störta det egna systemet. Kina och Ryssland har en gemensam rädsla för demokratier i den egna kultursfären. Båda vill beskriva sina system som uttryck för kulturell särart snarare än för en ideologi som kan väljas bort. Därför stör det Kina att det finns ett land som heter Taiwan och där människor med samma kultur och språk lever i en fungerande liberal demokrati. Och på samma sätt började det alltmer liberala och demokratiska Ukraina att bli en farlig jämförelsepunkt för Putins regim.
Ytterst handlar Rysslands och Kinas politik om att bevara makten hos en liten elit som styr landet. Vad man verkligen fruktar är den folkliga resningen – kontrarevolutionen.
Det är nog också den ideologiska klangbotten som förklarar varför vänstern i Sverige har haft så svårt att veta hur man ska förhålla sig till Putins framfart. Svenska Vänsterpartiet var ju på vippen att hamna i samma sits som Viktor Orbán i synen på stöd till Ukraina. Den inbitna vänstern inser vad vi andra också måste erkänna – att under den nu pågående konflikten finns kalla krigets gamla ideologiska strid.