Där har han stått i två år och det ser ut som att han kommer få vänta betydligt längre ändå innan det möjligen finns en plats.
Ansvaret för att det dagliga livet skall fungerar för Per hamnar i stället på hans föräldrar. Pappa Anders Hermansson berättar för Kuriren att detta påverkar Pers möjligheter att bli en självständig människa negativt.
Bristen på gruppbostäder är varken ett nytt problem eller något som är unikt för Luleå. Enligt Boverket har 152 av landets 280 kommuner har brist på dessa. I Luleå byggs ett nytt boende med plats för sex personer.
Prognosen är att Per får vänta minsta fyra år, en femtedel av hans liv hittills, på att få platsen han enligt LSS har rätt till. Men Mikael Bergström, tillförordnad verksamhetschef för LSS i Luleå, kan inte ge några klara besked ens om vad som är en skälig väntetid. Han berättar också att det inte är kötid som avgör vem som tilldelas en boendeplats, detta avgörs i stället av hur akut behovet är för varje enskild sökande.
Ett logiskt resonemang som håller hyfsat tills verkligheten knackar på. I det aktuella fallet får Per, vars föräldrar trots allt lyckats skapa en fungerande vardag, se sig passeras i kön varje gång det dyker upp fall där en placering är mer akut. Föräldrarnas ansträngningar gör alltså att Pers möjligheter att få ett eget boende och ett självständigt liv minskar.
Ingen ifrågasätter att akuta placeringar får förtur och det är heller inte problemet i den uppkomna situationen. Problemet är oförmågan att göra det som krävs för att ens närma sig en lösning. Sex nya platser till en kö på 39 personer är helt enkelt för lite och för sent. Kommunen måste ha känt till många av dessa personers behov långt innan de blev gamla nog att ställa sig i kön. Att överraskas av deras behov är inkompetens och politisk ovilja.
LSS stipulerar att insatser som regleras av lagen skall verkställas skyndsamt. Blundar man för det stundade behovet fram tills att personen fyller 18 blir detta svårt att följa. Människorna i kön har inte orsakat problemet men får tillsammans med sina familjer ta hela smällen.
Det finns bara förlorare när kommunen misslyckas med sitt uppdrag. Kommunen riskerar både vite och ytterligare försämrat rykte medan föräldrarna får ta en stor del av det ansvaret som enligt lag åligger kommunen.
Men den som förlorar mest på den uppkomna situationen är Per som på grund av kommunens misslyckande inte får den möjligheten till ett självständigt liv han har både laglig och moralisk rätt till.