Det viktigaste rent praktiskt är förstås att gruvverksamheten kan fortsätta. Det är viktigt för Pajala, för Norrbotten och faktiskt för hela landet. Så det är inte att undra på att glädjen strålar från Pajala i dag. Kaunis Irons vd Klas Dagertun säger till Kuriren att han fällde en tår. Så viktig var den domen.
Nu är Dagertun förstås långt ifrån den enda i Pajala som värnar gruvans framtid. När Kantar Sifo intervjuade 500 Pajalabor var 92 procent positiva till gruvverksamheten. Och 95 procent ansåg att den är positiv för samhället. Ett så starkt stöd kommer få verksamheter någonsin att få uppleva. Gruvan är en viktig arbetsgivare och en betydande del av Pajala.
Det är däremot ingen enkel verksamhet att bedriva. Gruvor är väldigt investeringstunga, man ska ligga ute med mycket pengar över lång tid innan de röda siffrorna ger vika för mer attraktiva färgsättningar. Därför måste företagen kunna lita på att de tillstånd som har tilldelats faktiskt också gäller. Blir osäkerheten påtaglig går det inte att motivera risken att investera.
Sedan är det förstås också viktigt att verksamheten sköts på ett bra sätt. Både för människor och natur. Och domen innebär en rejäl klapp på Kaunis Irons axel i det avseendet. Domstolen skriver att verksamheten är viktig ur ett samhällsperspektiv och om vikten av att det går att lita på givna tillstånd. Därefter står att "[t]illståndshavaren har även i väsentliga delar visat att verksamheten upprätthåller miljöbalkens krav även i delar där tillståndet saknar särskilda försiktighetsmått därom, t.ex. vad gäller innehållande av miljökvalitetsnormer." Domen är också tydlig med att utredningen visar att den befintliga verksamheten inte innebär någon otillåten miljöpåverkan på Muonio älv.
Visst låter rätten försiktighetsprincipen råda och begränsar verksamheten till den som redan sker. Men det är mindre viktigt. Kaunis Irons verksamhet har givits ett ordentligt erkännande.
Annat är det med Naturvårdsverket. De skäl på vilka myndigheten ville återkalla tillståndet har visat sig vara grundlösa. I klartext har Naturvårdsverket dragit in Kaunis Iron i en mångårig rättsprocess utan skäl till det. Frågan bör nu inte vara huruvida Naturvårdsverket ska överklaga domen, det bör man verkligen inte göra, utan vilka åtgärder myndigheten kan vidta för att minska risken för att detta sker igen.
Staten har under flera regeringars tid varit tydlig med att miljöbalken är viktig men att det är flera hänsyn som måste prägla tillståndgivningen för exempelvis gruvor. Man måste se till vilken roll verksamheterna spelar för lokalsamhällena, för staten och för miljö- och klimatfrågan i ett större perspektiv. Klimatnationalism gör ingen nytta. Om allt vi åstadkommer genom vårt agerande är att samma sak sker någon annanstans på ett betydligt sämre sätt har vi orsakat en miljöskada, inte en miljövinst.
Myndigheter såsom Naturvårdsverket och länsstyrelserna måste bli mycket bättre på att göra denna mer välrundade analys och agera mindre aktivistiskt. Den nu aktuella domen visar med all önskvärd tydlighet att Kaunis Irons verksamhet inte bara uppfyller miljökraven utan till och med går utöver dem. Ändå jagas de till domstolen av en myndighet som vill dra in tillståndet.
Domen från mark- och miljödomstolen är värd att glädjas över. Den är bra för alla. Men den sätter fingret på något som vi måste gå vidare med.