Domen kan på goda grunder i sig själv betraktas som en ytterligare kränkning av brottsoffret. Enligt åtalet ska en styvfar ha misshandlat och låst ute sin styvson på en balkong. Juristdomaren ville fälla, de tre nämndemännen ville inte det. Styvpappan friades därför.
I det här fallet handlar det om en helt absurd bevisvärdering där nämndemännens egna förutfattade meningar om pojken och föräldrarna verkar ha tagit över hand helt. Domen är ett fullständigt haveri.
Men även om allt inte riktigt är i sin ordning, så är det ändå i sin ordning. Nämndemännen är likställda med de juridiskt skolade och yrkesverksamma domarna.
Även om nämndemännens roll har förändrats, så är det en obruten tradition sedan åtminstone 800 år tillbaka. Systemet syftar bland annat till att ge folkligt inflytande och insyn. Det ska i sin tur ge större legitimitet och förtroende för rättsskipningen. Det förutsätter dock i någon mån att nämndemännen återspeglar den breda allmänheten. Men så är det inte i dag. I praktiken nominerar de politiska partierna sina egna medlemmar.
Hänvisningen till folklighet och sunt förnuft vägde kanske tyngre när juristernas sociala ursprung skiljde sig markant från stora delar av befolkningen. Så är det knappast i dag. Det går även att ifrågasätta om nämndemännen nödvändigtvis ökar förtroendet för rättsskipningen. Den här typen av domar urholkar det snarare.
Det betyder dock inte att nämndemannasystemet bör avskaffas helt. Det vore att kasta ut barnet med badvattnet.
Nämndemännen fyller en funktion som sällan uppmärksammas tillräckligt. Nämligen att de tvingar juristdomaren att vara pedagogisk. Rättsskipningen måste vara förståelig och den måste utövas på ett sådant sätt att vanligt folk förstår vilka principer som gäller. Vid en överläggning tvingas juristdomaren göra detta. Det lär också i viss mån återspeglas i domskälen. Juridik kan lätt bli onödigt teknokratiskt.
Problemen ska inte heller överdrivas. Det är väldigt sällsynt att nämndemännen överröstar juristdomaren, eller att nämndemän över huvud taget meddelar en skiljaktig mening. Och när det blir riktigt fel rättar nästa instans till det.
Det innebär dock inte att systemet inte skulle kunna förändras. Till exempel hur utnämningar går till, hur rättens konstellation ser ut eller om, när och hur nämndemän ska kunna avskiljas från sina uppdrag i extremfall.
Det vore dumt att avskaffa något helt och samtidigt förlora något som är värt att behålla.