Det som inifrån varje land ter sig som en högst rättfärdig strävan efter att få så mycket coronavaccin som möjligt levererat så snabbt som möjligt, ter sig utifrån betraktat som något helt annat.
De rika ländernas kamp om vaccintillgången har inneburit just det som det varnades för förra året, nämligen en vaccinnationalism där fattiga länder är de stora förlorarna. ”I Afrika, där bilderna av covid-19-vaccineringen i höginkomstländer bekräftar uppfattningen om global ojämlikhet i hälsa, är det ännu en lång väntan kvar till vaccinerna – som trots att de har utlovats förblir undflyende”, skriver Paul Adepoju i medicintidskriften The Lancet.
Enligt en uträkning från Economist Intelligence Unit kommer det att dröja till slutet av 2022 innan de flesta medelinkomstländer har kunnat vaccinera sina mest sårbara medborgare. Ett undantag i denna kategori är Ryssland, vars egenutvecklade Sputnik-vaccin i studier nu har visat sig verksamt. I fattiga länder kommer en ”meningsfull” nivå av vaccinering som gör att livet kan återgå till det normala att ha uppnåtts först år 2023, om någonsin.
Samtidigt har rika länder skaffat tillgång till vaccin i en omfattning som inte står i proportion vare sig till befolkning eller hur hårt drabbade de har blivit av coronaviruset.
I en artikel i tidskriften Foreign Affairs beskriver hälsoforskarna Thomas Bollyky och Chad Brown det som nu sker som det kollektiva handlandets dilemma.
På ett teoretiskt plan skulle nog de flesta hålla med om att det bästa sättet att få slut på en global pandemi är att skicka de begränsade resurserna dit där de gör störst nytta. Det skulle inte bara ha en positiv hälsoeffekt, det skulle också snabba på den ekonomiska återhämtningen och minska risken för geopolitiska konflikter.
Men eftersom alla stater och sammanslutningar av stater har goda skäl att misstänka att alla andra kommer att agera som vaccinnationalister, saknas incitament att bryta trenden. Tvärtom tvingas alla agera utifrån logiken att den egna nationen kommer först.
Ironin är att detta även ur ett snävt nationellt perspektiv kan ge sämre resultat. Bollyky och Brown påpekar att det för USA:s del är en större risk i att pandemin fortsätter i vissa länder än det skulle vara att låta amerikaner med låg risk att bli allvarligt sjuka vänta på vaccin. I nuvarande läge ter sig en sådan politik dock som högst osannolik.
Daniel Braw är fristående utrikesdebattör.