Berätta vem du är, och vad du har gjort tidigare.
– Jag föddes på Sovjettiden, i Sumyregionen, nästan precis på gränsen mellan de ryska och ukrainska sovjetrepublikerna. Jag har alltid tyckt om matte och tog därför en examen i ingenjörsvetenskap och inledde min karriär på en fabrik som reparerade gaskompressorer och eldrör på stridsvagnar. Jag jobbade där under fyra års tid, med reparationer av CNC-maskiner. Min drivkraft har varit att analysera och lösa problem, vilket jag har fortsatt med efter karriärbytet till journalistiken.
Varför och när bestämde du dig för att utbilda dig till journalist?
– 1999 var en vän till mig chef för en regional tidning i Sumy. Han bjöd in alla sina vänner för att vitalisera verksamheten. Min journalistutbildning skedde under bara några veckor och några få utbildningstillfällen, och var begränsad till enkel litteratur om hur man skriver nyhetsartiklar. Allt därutöver lärde jag mig praktiskt, genom att följa i mer erfarna kollegors fotspår.
Berätta om journalistgruppen Nashi Groshi som du var med och grundade.
– Nashi Groshi, som betyder ”våra pengar” på ukrainska, är den första ukrainska publikationen som helt fokuserar på att granska offentliga utgifter. Sedan grundandet 2010 har vi gjort ett antal avslöjanden, som har förhindrat statligt slöseri i storleksordningen en miljard dollar. Vår verksamhet bidrog till tillkomsten av det ukrainska e-upphandlingssystemet Prozorro 2016. Det har sedan dess gett besparingar på mer än sex miljarder dollar, och lyfts fram internationellt som ett exempel på god praxis i offentlig upphandling.
– Innan detta revolutionerande system infördes var Nashi Groshi starkt pådrivande för att ge allmänheten bättre insyn i upphandlingsprocesser. Om det finns korruption i offentlig sektor så kommer den förr eller senare att synas i upphandlingar.
– Redan från början finansierades vår småskaliga verksamhet helt och hållet av stipendier och donationer från väst. Därför kunde vi kosta på oss att i alla lägen helhjärtat försvara den ukrainska demokratin.
Hur såg medielandskapet ut i Ukraina före februari 2022, och hur ser det ut nu – vad fungerar och ges ut?
– Den största förändringen har skett i den mest inflytelserika mediesektorn, tv-sända nyheter. När invasionen inleddes tog staten kontroll över nyhetssändningarna, och sedan dess har endast en källa, United News, stått för sändningarna. Det är i princip en sammanslagning av de tv-kanaler som ägs av staten och de ukrainska oligarkerna Akhmetov, Firtash, Pintjuk och Kolomoisky, och innebär att du bara ser samma sak, oavsett om du byter kanal. Sändningarna utgår från en grundläggande princip: ”ingen kritik mot staten, under några omständigheter”. Nyhetskanalerna som tillhör ex-presidenten Poroshenko, i dag oppositionsledare, tilläts inte att medverka i de här sändningarna, och fråntogs rätten att sända på offentliga master utan kostnad.
– Den här sammanhållningen stärkte ukrainarnas moral under invasionens första månader. Men det statliga monopolet har sedan dess kommit att bidra till återkomsten av korruption som försvann under krigets första halvår. Frånvaron av kritisk granskning från stora medier har fått många offentliga företrädare att återigen tappa markkontakten.
Är medierna underställda krigs- och beredskapslagar, och i så fall, vad innebär de?
– Det finns restriktioner för korrespondenter som arbetar vid fronten, vilket man får ha förståelse för. Men sedan invasionen började har vi journalister frivilligt begränsat oss själva. Vi förstår helt och hållet att vår rent fysiska överlevnad hänger på militär seger vid fronten. Därför vill vi, allihopa, verka för denna seger och undvika splittring och interna stridigheter.
Hur ser ukrainarna på omvärlden – upplever de att de får stöd?
– Vi märker definitivt stödet! Vore det inte för vapen från väst hade de ryska styrkorna redan förslavat oss. Vore det inte för europeiska länders gästfrihet hade miljoner ukrainare varit hänvisade till tiggeri och utan hopp om framtiden. Vore det inte för internationellt ekonomiskt stöd hade vi inte haft pengar nog att försörja de miljoner som verkar bakom fronten. Vore det inte för stödet från våra allierade hade vi inte haft den styrka som krävs för att stå emot den totalitära anstormningen från öst.
– Vi blir genuint lyckliga över varje ny leverans av artilleri och annan ammunition. Vi känner ständig frustration över tvekan kring att leverera moderna F-16-stridsplan och ATACMS-robotar. Vi applåderar västländernas enighet i kampen mot totalitära ledare, och vi sörjer när somliga stater och politiker ger stöd åt det rysk-kinesiska narrativet för att undergräva Ukraina.
– Men viktigast av allt är att ukrainare är européer. Nyligen genomförda undersökningar visar att 92 procent av ukrainarna är positiva till EU-medlemskap. Det innebär att vi inser vilka våra verkliga vänner och samarbetspartners är, och vill bygga en framtid tillsammans med dem.
Hur ser det ut i det ukrainska samhället nu, försöker folk leva som vanligt? Går barnen i skolan? Hålls transporter och affärer igång?
– Är du i Kiev eller Lviv kan livet verka snudd på ”normalt”. Kollektivtrafik, restauranger, kontor, skolor och universitet håller öppet tills utegångsförbudet träder in vid midnatt. Är du i Kramatorsk – fem mil från fronten – kan livet också verka ganska normalt, kaféer, sjukhus och lokala bagerier håller öppet.
– Men det vi kallar normalt nu är inte i närheten av vad man skulle kalla fridfullt. För oss finns det inte längre några trygga platser, utöver skyddsrum under jord. Vi lever varje dag med vetskapen att raketer kan träffa vilken ukrainsk stad som helst. När flyglarmen går tas skolbarnen omedelbart till underjordiska skyddsrum. Varje familj kan närsomhelst mötas av dödsbud från fronten. Min bror och brorson tjänstgör redan, jag är den enda civilt verksamma mannen i arbetsför ålder i min släkt. En tiondel av det ukrainska fastlandet samt Krim är fortfarande ockuperat. Miljoner människor har förlorat sina hem och tvingats flytta utomlands, i huvudsak till andra delar av Europa.
Vad upplevde du den 24 februari förra året?
– Jag var en av dem som inte trodde att Ryssland skulle inleda en fullskalig invasion av Ukraina. Jag förstod inte varför någon skulle vilja ockupera ett land vars befolkning helt saknar lojalitet med ockupanterna. Därför hade jag blandade känslor, jag blev omskakad och rädd. Jag kände en basal rädsla för att fiendens missiler skulle flyga rakt över huset, och den rädslan fick mig att flytta min familj längre från fronten. Chocken gjorde mig lugnare inför framtiden, för när du blir chockad av idiotin i fiendens agerande innebär det att de har begått ett misstag någonstans, ett misstag som ger dig ytterligare en chans att överleva.
Hur har tillvaron varit för dig sedan dess? Har du familj och i så fall – var befinner den sig?
– Under de första veckorna efter invasionen gömde sig min familj i en by i närheten av Kiev, där stridigheter mellan ryska och ukrainska styrkor pågick. Sedan lyckades vi evakuera till Lviv, men även där kunde vi höra raketexplosioner. Därför beslutade jag och min fru att hon, tillsammans med vår tioårige son, skulle ta sig till Tyskland, bort från beskjutningen. Själv återvände jag till Kiev, för att vara i närheten av de källor jag arbetar med, där korruptionen sker.
Hur går dina tankar om krigets utgång?
– Jag vet verkligen inte hur Rysslands angrepp på Ukraina kommer att sluta. Jag inser bara att vi inte kan förlora. Om vi gör det, då dödar ryssarna oss först, och sedan fortsätter de till Europa, för en uppvisning i hur direktverkande diktatur fungerar.
Ur motiveringen från Stiftelsen Svenska Dagbladet står det bland annat så här: ”Mitt under brinnande krig, har ukrainska journalister visat hur genuint och seriöst de bygger en fri och självständig press för ett demokratiskt samhälle. Genom gediget grävande och spektakulära avslöjanden har Juryj Nykolov blivit en ledande journalist i Ukrainas strävan att förpassa korruption och autokrati till det förgångna och lägga grunden för det fria Ukraina, bortom kriget.” Vad betyder stipendiet för dig?
– Jag tror definitivt att en kris också är en möjlighet. Ukraina har betraktats som korrupt i åratal. Kriget blev en möjlighet för oss att bygga upp en ny bild, och visa upp vårt land för världen på ett nytt sätt. Mitt avslöjande om försvarsdepartementets matinköp till soldaterna är inte bara en berättelse om korruption, utan en berättelse om kampen mot korruption.
– Avslöjandet ledde till att ansvariga greps och lämnade sina poster. Myndigheterna slutade låtsas att allt var i sin ordning, och började ställa sina misstag till rätta. Och omvärlden uppmärksammade det.
– Efter att artikeln publicerats, och regeringen och presidenten reagerade på korrekt sätt, valde våra utländska partners att leverera Leopard 2 och Abrams-stridsvagnar. Därför ser jag detta stipendium som ett intyg på värdet av mitt arbete, som ett bevis på att jag i och med publiceringen gjorde någonting rätt, med hänsyn till demokratiska värderingar. Jag gjorde någonting bra för Ukraina. Jag förhindrade förskingring av cirka 150 miljoner euro – så mycket lyckades försvarsdepartementet sänka matpriserna i spåren av avslöjandet.
Hur kommer du att använda stipendiepengarna på 120 000 svenska kronor?
– Jag donerar hela summan till den ukrainska fonden Dignitas, för inköp av drönare till vårt försvar, specifikt till den hemvärnsbrigad där min vän Vitalij Sjabunin tjänstgör. Vitalij är styrelseordförande för antikorruptionscentret AntAC, en inflytelserik frivilligorganisation som står bakom uppbyggnaden av hela den ukrainska infrastrukturen för korruptionsbekämpning. Tack vare honom och hans medarbetare etablerades en nationell antikorruptionsmyndighet och ett antal andra myndigheter i Ukraina. Statliga tjänstemän åläggs nu att redovisa sina tillgångar offentligt, och det statliga upphandlingssystemet reformerades helt och hållet.
– Än i dag, medan Vitalij tjänstgör i det militära, jobbar hans medarbetare och jag tillsammans för att förhindra att korruptionen försvagar Ukraina. Exempelvis trädde en ny lag i kraft den 23 april, som vi varit med om att ta fram. Lagen innebär att militärens inköpspriser för mat och annan utrustning nu offentliggörs, vilket i princip omöjliggör korruption i militärens upphandlingar.
– Vi inser att under tiden militären skyddar oss vid fronten, måste vi bygga ett bättre Ukraina för soldaterna att återvända till. Det vi gör i dag har en avgörande inverkan på vår framtid efter kriget. En framtid där internationella investerare måste kunna känna förtroende för oss, och tillsammans med oss återuppbygga de städer och byar som ryssarna har förstört. Därför skänker jag stipendiet vidare, så att våra styrkor får bättre förutsättningar att bekämpa ockupanterna. Mitt ord är mitt vapen.
Tove Lifvendahl är politisk chefredaktör i SvD.
Översättning: Valerya Radtjenko och Jesper Sandström
FAKTA
Juryj Nykolov bor i Kiev och är sedan frihetsdemonstrationerna på Maidan 2004 verksam som journalist. Han är medgrundare till journalistgruppen Nashi Groshi (Våra pengar) – den ukrainska sektionen av Global Network for Investigative Journalism (GIJN). Gruppen gjorde sig bemärkt under 2022 när man avslöjade korruption inom försvarsdepartementets upphandlingar av mat till de väpnade styrkorna. Avslöjanden som ledde till att president Volodomyr Zelenskyj avskedade flera ledande personer.
Stiftelsen Svenska Dagbladet (fristående från Svenska Dagbladet) har till syfte att främja utvecklingen av god opinionsjournalistik och ledarskribenters utveckling som skribenter och publicistiska ledare, med den inriktning och hållning som är stiftelsens. Detta görs genom årligt utdelande av individuellt utformade stipendier. Årets stipendiater är Juryj Nykolov och Benjamin Katzeff Silberstein.