Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap och förläggare på Timbro förlag. Han har nyligen gjort en kartläggning över väljarstödet för populistiska och auktoritära partier i 31 europeiska stater.
Hur står det till med populismen på ett europeiskt plan? Hur stor är den?
– Populismen mår alldeles utmärkt. Mer än var fjärde väljare i Europa valde ett höger- eller vänsterpopulistiskt parti senast de röstade i ett parlamentsval. Det har legat på den nivån i fem år.
Du har beskrivit det som att Europa är i ett nytt normalläge när det kommer till populismen. Vad menar du med det?
– Populismen var aldrig en våg eller en trend eller något övergående. Det kom ingen motreaktion efter Brexit och Trump 2016, vilket många trodde/hoppades då. I stället har stödet för populism konsoliderats på ännu högre nivåer. Jag tror man bör utgå ifrån att de här partierna är här för att stanna och kommer vara tunga maktfaktorer för överskådlig tid.
Går det verkligen att samla alla populistiska partier i en rörelse eller ens en kategori? Är det inte mer som skiljer än som förenar mellan olika partier och länder?
– Både och. Man ska förstås inte överdriva likheterna mellan vänster- och högerpopulister. Men ser vi till de högerpopulistiska partierna vill jag hävda att vi under 2000-talet sett framväxten av en nationalkonservativ familj med mycket stora likheter mellan partierna.
Tror du att de populistiska partierna kan agera som en enad kraft i Europaparlamentet
– Nej, inte på samma sätt som de etablerade partigrupperna. De stora likheterna till trots finns här viktiga frågor som skaver, inte minst relationen till Ryssland.
Tror du att årets EP-val generellt kommer att handla mer om ideologier på ett europeiskt plan?
– Inte i någon större utsträckning. EP-valet är fortfarande huvudsakligen 27 nationella val, som till stor del handlar om nationella frågor.
Är alla populistiska partier farliga för demokratin?
– Nej. Det går att argumentera för att populismen hotar demokratin, men också för att den vitaliserar den. Erfarenheterna varierar mellan olika länder och det är viktigt att värdera varje fall utifrån sina förutsättningar.
Du har även studerat hur det går för de liberala partierna i Europa. Är populism och liberalism självklara motpoler?
– Nej, inte nödvändigtvis. Men många populistiska partier har valt att ta direkt strid med just liberala partier och idéer vilket gjort det till en tydlig skiljelinje.
Du har sagt att Europas liberala partier faktiskt inte är i någon djupare kris.
– För varje val i Europa har jag räknat hur många som röstar på partier av en viss ideologi. När man sammanställer det hela visar det sig att det genomsnittliga stödet för partier med liberalism som primär ideologi faktiskt hade ett högre stöd än någonsin 2023.
Vad ska Europas liberaler göra för att öka sitt inflytande i unionen?
– På kort sikt: övertyga den partigruppen EPP att den även framöver har mer att vinna på att samarbeta med liberaler än med nationalkonservativa i Europaparlamentet. På längre sikt: övertyga fler väljare om att liberalismen har bäst svar på de viktigaste samhällsproblemen.
Vilka partier i Sverige räknas som populistiska?
– Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. V räknas som icke-auktoritärt från valet 1994 och SD från 2006.
Varför räknas Vänsterpartiet dit, det förvånar nog många?
– De är ett gränsfall, vilket det förstås finns en del av när man gör en sådan här sammanställning. Det finns goda argument både för och emot att inkludera dem och jag har helt strävat efter att klassificeringen ska ligga i linje med forskningsstudier. Sen kan man ju påminna om att det bara är en vecka sedan en ordförande för en V-förening i Göteborg själv var med och störde ett annat partis offentliga möte, sådant agerande är inte direkt till gagn för partiet om man vill slippa bli inkluderade i den här typen av granskningar.