Den omfattande artikelserien om Johannisbergs ungdomshem i Kalix som har kunnat läsas i Kuriren både förskräcker och ingjuter förtroende. Att ta hand om tvångsomhändertagna ungdomar är ett enormt ansvar och höga krav måste ställas på, och kontroller göras av, institutionerna för att minimera risken att omhändertagna inte far illa.
Översynen är avgörande för att dessa funktioner ska kunna upprätthållas. Historien är full av exempel på hur tvångsvård missbrukats och ska staten med tvång ta människor ur samhället måste det ske på goda grunder och skötas på ett bra sätt.
Alldeles för ofta, kanske särskilt i Sverige, stannar det dock vid att man försäkrar sig om de intagnas rättigheter och välmående. De anställda glömd bort. Har de verkligen något att klaga på? De får ju lön. Det är förvisso sant, men de har också rätt till en så trygg arbetsplats som möjligheterna medger.
Vi talar trots allt inte om pojkar med extra spring i benen som har pallat äpplen från ett träd för mycket. Johannisbergs avdelningar i Kalix tar emot icke skolpliktiga pojkar med psykosocial problematik samt kriminalitet och missbruk. Förhoppningen är att de ska lämna allt detta bakom sig. Ibland går det, ibland är det en direkt omöjlig uppgift.
Bullerbyn är borta och den barnsliga oskulden med den. I dag är det inte ovanligt med 15-åringar med flera år av relativt grov kriminalitet i ryggen. Varningsflaggor och därigenom stödinsatser kommer alldeles för sent i mångas fall vilket också insatserna verkningslösa.
Att jobba på ett av Sis ungdomshem är att acceptera att arbeta i en utsatt situation. Det innebär att man måste ha en medvetenhet om att saker och ting kan gå fel, och att de kommer att gå fel någon gång. Men detta förpliktigar också arbetsgivaren. Allting kan gå fel och det går inte att planera för allt men att "klientnära ensamarbete" är frekvent förekommande visar på allvarliga systematiska brister.
Artikelserien skvallrar också om att direkt skadligt beteende inte motarbetas tillräckligt. Institutionerna är samhällets förlängda arm och ska i någon mån tradera de normer som accepteras i samhället i stort. Du får inte hota andra människor och gör du det får det konsekvenser. Så måste det också vara på institutionerna. Reglerna måste vara tydliga och tillämpas ständigt. Ingen mannamån, lika för alla.
Det finns bra personal på Johannisberg, det är tydligt i artiklarna. De har ett väldigt svårt jobb och måste ges förutsättningar att göra det så bra som möjligt.