Ryssland gjorde inget för att rädda Bashar al-Assad. Och kunde praktiskt taget inte göra särskilt mycket. Vilket räddar ansiktet för Vladimir Putin.
Antiklimax är bara förordet. Kriget som kom att skaka hela EU och genom Islamiska statens framfart hota världsordningen tog plötsligt slut. Närmast genom walkover.
Ryssland och Iran är fullt upptagna med sitt eget och har inte haft tid, ork eller energi att lägga på klientstaten Syrien och dess president slash diktator Bashar al-Assad. Turkiet däremot hade både tid och vilja att bistå. Som i ett trollslag påminde president Erdogan världen att han minsann inte går i någons ledband utan har en egen agenda.
Men om Erdogan glädjer sig åt resultatet är det väl ingenting mot firandet bland de många exilsyrianer som lever på många håll i världen. Inte minst i Sverige. Även i Luleå firades det, vilket Sveriges Radio var först att rapportera. Och det är inte svårt att förstå glädjen. Bashar al-Assads fall är något att fröjdas över. Hans händer kommer för alltid att vara färgade röda av den egna befolkningens blod.
Men nu är han borta. Förvisad till ett liv i Ryssland, långt ifrån makten men i bekvämt sällskap av sin familj och deras egenhändigt ihopstulna förmögenhet på omkring två miljarder dollar.
För Syrien börjar dock nu ett nytt kapitel. Miljontals syrier har flytt landet bara under de 13 år som inbördeskriget har pågått. Nu verkar det plötsligt som att det kan gå att återvända hem igen. Något många givetvis vill göra, vilket vi också bör stödja i rimlig utsträckning. Precis som det är rätt att erbjuda människor som behöver det skydd är det också det enda rätta att hjälpa dem att återvända när så är möjligt.
Migrationsverket har också beslutat att pausa beslutsfattandet i asylärenden som rör Syrien efter regimens fall. Situationen är annorlunda nu än den var för bara ett par veckor sedan och det nya läget behöver utvärderas. För det är sannerligen inte uppenbart vad som nu kommer att hända i Syrien.
Att glädjas åt al-Assads-regimens fall är inte samma sak som att det som kommer efter är av godo. Rebellgruppen Hayat Tahrir al-Sham, HTS, är en tidigare al-Qaida-ansluten islamistgrupp som på senare år har omskapat sig själv i nationalistisk anda. Hur mycket av detta som är fernissa och hur mycket som är desinformation återstår att se. Handling kommer att tala högre än ord här.
Syriska föreningen i Köpenhamn firar diktaturens fall i hemlandet. Vad som väntar härnäst är dock inte helt uppenbart.
Det är inte heller säkert att HTS kommer att kunna kontrollera Syrien. Den syriska oppositionen är inte direkt enad. Hur mycket gemensam agenda finns det egentligen bortom störtandet av diktatorn? Det är inte självklart att inbördeskriget är över bara för att ena sidan gav upp. Den återstående sidan kan nu splittras och fortsätta att föra ett mer fragmenterat krig.
Även om det finns skäl till pessimism, finns det också åtskilligt som faktiskt pekar i positiv riktning. Det är värt att ta fasta på.
Det kanske främsta goda tecknet är hur oblodigt rebellerna till slut tog över Syrien. Stad efter stad föll i rebellernas händer. Detta skedde dock utan de sedvanliga rapporterna om grymma dåd mot besegrade trupper och förskräckta civila. HTS har till och med utlyst amnesti för värnpliktiga som har slagits för regimen. Det finns en anda av framåtblickande och enande som skänker hopp om Syriens framtid.
Skrattar bäst som skrattar sist. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan fick sista ordet gentemot grannen Bashar al-Assad.
Därtill har inte minst Turkiet ett starkt intresse av ett stabilt Syrien. Landet huserar åtminstone fyra miljoner syriska flyktingar som man gärna ser återvänder hem snarast. Att inga nya flyktvågor har påbörjats är också ett gott tecken. Än så länge har allt handlat om att folk ska och vill återvända snarare än motsatsen.
Bashar al-Assads fall för även annat positivt med sig. Inte minst förlorar Ryssland rimligtvis sin flygbas i Syrien. Därmed blir Putin av med sitt brohuvud till inte bara Mellanöstern utan Afrika. Ryska plan kan visserligen flyga hela vägen till Libyen, men det kan bara göras utan last vilket onekligen gör det hela avsevärt mindre attraktivt. Den ryska närvaron i Afrika har i stort varit beroende av Syrien. Detta är goda nyheter för stabiliteten i världen.
Vidare innebär detta att Iran saknar en direkt väg in i Israel, vilket också hjälper till att stabilisera regionen något.
Det är nästan svårt att avgöra vad som är minst sannolikt. Att Bashar al-Assads regim plötsligt bara var ett minne blott, eller att det efter 13 års inbördeskrig skedde närmast utan blodsspillan. När firandet är över bör vi göra vad vi kan för att hjälpa folk att återvända och bygga upp sitt land igen. För allas vår skull.