Under den egenhändigt och därför magiskt vackert klädda granen ligger de – julklapparna. Spänningen är bland det mest påtagliga ett barn kan känna, en del vuxna också för den delen. Än i denna dag går många upp tidigt och bara ligger och tittar – nåja det kläms, känns och skakas väl en hel del också – på paketen.
Och det är knappast en hemlighet att själva julklappsutdelningen är dagens absoluta höjdpunkt för många barn. Men det beror förstås på vad man får. Allt fler jular verkar numrea sluta med att lilla Pelle får en docka i stället för en radiostyrd bil, Lisa får en MIG-svets från Biltema i stället för ett ridläger och svärmor får en get i en afrikansk by, hade hon inte blivit så besviken hade hon kanske sett att svågern bara gett vidare julklappen han fick från jobbet. Alltsammans är rent tragiskt.
Tanken är att vi inte ska ge presenter som förstärker mottagarens egna, destruktiva beteendemönster. I stället ska de gåvor vi ger vara ägnade att göra mottagaren och världen bättre. Vi ger så att säga egentligen inte en materiell gåva utan en mer abstrakt bättre framtid. Jo, jag tackar jag.
Det krävs inte ett särskilt skarpt öga för att se paternalismen som är inbakad i detta tankesätt. Du vet inte vad som är bra för dig, men jag gör det och tänker agera därefter. Föräldrar har förvisso ett naturligt mått av paternalism i förhållandet till sina barn, bör åtminstone ha det. Det är vad uppfostran går ut på. Men då handlar det främst om att lära ut hur man uppför sig, vilket handlande som är acceptabelt och vilket man måste låta bli. Inte att ändra grundläggande personlighetsdrag.
I grund och botten är det väldigt liten skillnad mellan att se att ens son gillar bilar och därför försöka få honom intresserad av dockor och att upptäcka att samma son gillar dockor och i förskräckt sinne försöka få ungen att leka med bilar och actionfigurer. Alltsammans är konverteringsterapi.
Den som agerar på detta vis ger inte bort en gåva till någon annan utan till sig själv. Jag vill att du ska vara på ett annat sätt så att jag kan tycka om dig mer. Det är milt uttryckt självupptaget och därtill väldigt kränkande för den som blir utsatt.
Att ge en gåva till någon ska i grund och botten handla om att fira den människan, inte dig själv. Att ge en gåva ska vara att sätta någon annan i det främsta rummet. En bra gåva kan förstås vara något som mottagaren har nytta av, men det är inte ett nödvändigt rekvisit. Det viktiga är att vederbörande uppskattar den.
En gåva är ju också ett sätt att visa uppskattning. Det gäller alla gåvor, men särskilt så de som ges av företag och myndigheter till anställda. Där har trenden med att ge bort välgörenhet firat stora triumfer det senaste decenniet. Det är förstås inget fel alls att idka välgörenhet, tvärtom. Men det kräver faktiskt att man gör det för egna pengar. Att ge bort någon annans pengar är varken uppoffrande eller godhjärtat. Om jag vill visa min uppskattning till dig är det vanskligt att ge något till någon helt annan. Det finns förstås många tjänster där anställda får välja gåva ur en lista och där kan förstås välgörenhet finnas med. Men då är det varje mottagares val.
Det är fascinerande att det har blivit så svårt det här med att ge bort presenter numera. Sluta försöka förändra människor för att de ska passa dig bättre. Vill pojken ha en docka så för allt i världen ge honom en, men det innebär också att om han vill ha ett snickarset eller eldsprutande drakar så ge honom det. Detsamma gäller för flickor.
Låt våra gåvor fira de vackra människor vi är – inte de andra önskar att vi ska vara.