Mellan åren 2019 och 2023 var det dessutom det enda partiet som haft en kontinuerlig nedgång. Förra året var L det enda riksdagspartiet med färre än 10 000 medlemmar. Om utvecklingen fortsätter blir det svårt att befolka de positioner och uppdrag som partiet kanske vinner i framtida val.
Men även om utvecklingen är oroande så är den inte särskilt förvånande. Ett gammalt polskt skämt lyder ungefär att två polacker innebär tre åsikter. Det betyder alltså att meningsskiljaktigheter ofta, för att inte säga alltid, är ofrånkomliga. Det är kanske till och med hela poängen, att saker ska vridas och vändas. Liberalerna tycks ha anammat ett liknande förhållningssätt till sina partivänner, men utan den kamratliga förståelse som är underförstådd i det polska skämtet.
Se bara till utspelet från integrationsminister Mats Persson (L) om att undersöka nyanländas värderingar. Det blev snabbt föremål för hård och offentlig kritik från de egna partisterna. Kritiken kommer i första hand från en falang av Stockholmsliberaler, där riksdagsledamoten Anna Starbrink (L) får anses tongivande. Starbrink har återkommande hotat att fälla regeringen om den exempelvis går fram med ett förslag om tiggeriförbud.
Men hon är långt ifrån ensam i partiet när det gäller att lägga krokben på sina vänner. Det var många partiaktiva som gärna tog tillfället i akt att återkommande markera sitt missnöje med den tidigare partiledaren Nyamko Sabuni, och som i stort sett fortsatte att göra det med Johan Pehrson. Till och med en annan tidigare partiledare, Bengt Westerberg, har högljutt tagit avstånd från sitt gamla parti. Att sabotera för sina vänner tycks sitta i väggarna.
Att detta ständiga kaos inte imponerat på väljarna är uppenbart. Partiets kräftgång i opinionen fortsätter, och det är svårt att se att Liberalerna kan överleva ett riksdagsval utan stödröster. Men det är inte konstigt att det inte heller tycks medföra någon större glädje för gräsrötterna. Vad är poängen med att spela för ett lag vars medlemmar när som helst kan passa bollen till motståndarlaget?
Liberalerna måste göra upp med sin partikultur. Att det finns en livskraftig intern debatt är för partier ett hälsotecken, men när det återkommande leder till fulspel och spektakulära tjuvnyp har något gått fel. Och partiet har antagligen inte råd att göra så många fel till innan också de mest inbitna tröttnar.