På DN Debatt berättar ministertrion bland annat om regeringens intentioner med det nya superdepartementet som knyter samman miljö, näringsliv och ekonomi. Det är i grunden kloka tankar. Sverige plågas av konsekvenserna av att det ena perspektivet, miljön, ohämmat fått gå ut över andra områden. Inte minst ekonomin. Men hållbarhet är inte bara att politiker poserar och tvingar medborgarna att gå i säck och aska. Det krävs ett helhetsgrepp. För att uppnå såväl riktig hållbarhet som legitimitet.
Regeringen lägger emellertid krokben för det arbetet genom att vilja ”öka incitamenten” för kommunerna att säga ja till vindkraftsetablering, precis som förra regeringens klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) och energiminister Khashayar Farmanbar (S).
Det är precis som med föregående regerings ambitioner oklart om de ”ökade incitamenten” för kommunerna att underkasta sig regeringens vilja består av hot eller mutor. Klart är dock att det finns rimliga och legitima anledningar till att människor säger nej till vindkraft, alltifrån ljud, fågeldöd, närmiljö till elsystemets balans. Den regering som aktivt försöker minska lokalbefolkningens inflytande och öka det demokratiska underskottet får väldigt svårt att kalla processen legitim. Beslut ska fattas lokalt. Oavsett om de är positiva eller negativa. Landsbygdens syfte är inte att betjäna staden.
Inte heller inger regeringens besked om att ”under våren ta konkreta steg på vägen mot förenklade tillståndsprocesser” några större förhoppningar. Även här har den kopierat Strandshälls anföranden. Det finns ett ord som både nuvarande och föregående regering med kirurgisk precision lyckas undvika när de talar om tillståndsprocesserna. Nämligen Miljöbalken.
Det är Miljöbalken och tillämpningen av den som komplicerar ansökningsprocesserna. Inte bara för vindkraftsetablering utan för jordbrukare, industrier, gruvor och alla andra som ska driva miljöpåverkande verksamhet. Alla förtjänar samma lättnader.
Kritiken mot Miljöbalken har varit både omfattande och långvarig. Men när inte ens statsministern och ansvariga ministrar vågar nämna Miljöbalken vid namn är det föga troligt att de kommer genomföra det nödvändiga förbättringsarbetet, och reformera Miljöbalken från grunden. I stället får politiskt gångbara projekt som vindkraft en gräddfil.
Om regeringen inbillar sig att det för att uppnå nödvändig förändring räcker med att dutta lite, göra småjusteringar eller till och med gå i förra regeringens fotspår tror den fel. Den långvariga misskötsel de rödgröna ägnat sig åt kräver långt mycket större omtag än vad regeringen hittills gett förespeglingar om. Ett absolut minsta krav är i alla fall att regeringen slutar kopiera de rödgröna.