Skyddsjakt är ett viktigt verktyg för att skydda människor, djur och verksamheter när det uppstår hot mot dessa från viltet. Det innebär inte att licensjakten har misslyckats utan främst att naturen är ett väldigt komplicerat system som vi inte kan styra med precision.
Däremot är det viktigt att skyddsjakt är ett undantag. Viltvården måste i första hand organiseras utifrån licensjakten. Detta finns det flera skäl till. Ett viktigt sådant är att den har en stor samhällelig acceptans.
Svensk jakt är extremt etisk och har ett stort fokus på viltets välmående. Det är ett av skälen till att jägare runtom i landet lägger ned så många frivilligtimmar på eftersök av trafikskadat vilt. Man anser att det är viktigt att viltet inte lider i onödan. Licensjakten involverar också många vilket naturligtvis är ett av skälen till att den är så omhuldad.
Däremot är det annorlunda med skyddsjakt. Daniel Widman, ordförande Jägareförbundet Norrbotten, beskriver i en debattartikel i NSD, en viktig skillnad. Vid ordinarie jakt tillvaratas viltet i mesta möjliga mån. Såväl kött som skinn kommer till nytta. Detta är ett sätt att visa respekt för viltet. Vid skyddsjakt bränns ofta viltet i stället. Widman påpekar att skyddsjakten orsakar årliga kostnader på drygt 700 000 kronor i form av transporter och destruktion samt förlorat kött- och skinnvärde. Närmare 5 ton kött eldades upp i stället för att hamna i köket 2017.
Ett konstant behov av omfattande skyddsjakt på, som i det här fallet, björn visar tydligt att licensjakten inte fyller sin funktion. Ett av målen med en aktiv viltvård är ju att hålla viltstammen på en funktionell nivå. Att som Gunilla Manbré, chef på naturresurs- och rennäringsenheten vid länsstyrelsen, konstatera att vi nog alltid kommer att behöva skyddsjakt duger inte. Hon har för all del förmodligen rätt men missar på frekvensen, men att skyddsjakt i den här omfattningen skulle vara nödvändig är närmast löjligt.
Det är uppenbart att höstens licensjakt på björn behöver bli mer omfattande. Därtill kan man gott arbeta med att rikta jakten mer mot de områden där skyddsjakten är vanligast. Ska vi kunna påstå att vi håller oss med en etisk och ansvarstagande förvaltning av björn måste vi faktiskt vidta åtgärder snarast. Det är inte hållbart för någon att skyddsjaga en så stor andel av stammen varje vår.
Förhoppningsvis gör länsstyrelsen något åt detta i år så att det inte upprepas nästa år igen.