När Sverigedemokraternas förre gruppledare i kommunen Per Göransson avgick gjorde han det med, bland annat, följande omdöme:
Göransson målade en bild av ett parti fast i personstrider och käbbel, det mesta till synes utan egentlig relevans för det politiska uppdraget. Efter Göranssons avhopp följde ytterligare fyra personer efter för att visa sitt stöd för den avhoppande gruppledaren. Fem av de tänkta namnet på partiets topp-10 på kommunlistan hoppade alltså av.
Trots tumultet lyckades partiet samla sig något och få fram en ny lista. Bo Larsson, som innehade plats tre på den tidigare listan blev nytt första namn och följdes på andraplats av Ingrid Vesterlund som stod på plats fem före avhoppen.
Bo Larsson drog in en imponerande mängd personkryss, 566 stycken vilket motsvarade 10,99 procent. Vesterlund fick in en knapp femtedel så många. Många förutsatte att Larsson skulle vara partiet gruppledare i kommunfullmäktige – inklusive Larsson själv. Men det finns få naturlagar i politiken. Särskilt inte i ett parti som förefaller ha gjort internstrid till en hederssak.
Således valdes Vesterlund till gruppledare och Larsson överväger nu att lämna politiken strax efter sitt succéval. Risken är förstås påtaglig att väljarna upplever sig svikna. Men ärligt talat, det fanns faktiskt inte skäl att förvänta sig så mycket annat än just vad som har inträffat. Det går inte att lära gamla hundar att sitta. Och det går inte att påstå att man inte blev varnad.