Den här ljusbäraren i form av ett skepp är designad utfifrån Piteås historia.
Det är visserligen bara var femte ungdom som i dag konfirmeras och även andelen vigslar som förrättas av en präst har minskat. Men likväl är kyrkan en viktig plats för många svenskar, vilket märks i de återkommande bråk som blossar upp när skolavslutningar av olika skäl flyttas från kyrkorummet.
Nyligen avled Martin Lönnebo, tidigare Svenska kyrkans biskop i Linköping. 1968 var han domkyrkokaplan i Uppsala. Han tog då initiativ till att införskaffa en stor ljusstake, där armar likt grenar går ut i de fyra väderstrecken. Denna ljusbärare, kallad ”folkförsoningens träd”, kom till domkyrkan i samband med att kyrkornas världsråd samlades där för ett ekumeniskt möte. Tanken var att Martin Luther King skulle ha gästtalat, men han blev mördad samma år.
Vissa röster inom Svenska kyrkan menade vid denna tid att ljuständning var en katolsk sedvänja som inte borde uppmuntras, men ljusbäraren i olika skepnader blev snabbt populär och ett självklart inslag i de flesta kyrkor. Bara i Svenska kyrkans domkyrkor tänds varje år över en halv miljon ljus och de flesta av samfundets övriga 3000 kyrkor har i dag något slags ljusbärare.
”Det sägs att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, men jag tvivlar” sade Lönnebo till Kyrkans tidning (4/5–18) i samband med att ljusbäraren fyllde 50 år. Alla de ljus som tänds vittnar om att vi svenskar har en längtan efter en andlig dimension, även om vi saknar orden för att formulera en bön när vi tänder andaktsljusen.
Det må vara glest i kyrkbänkarna i samband med söndagarnas högmässor, men likväl finns det något som drar oss in i kyrkorummet. Det kan vara en längtan efter skönhet som gör att vi vill vila ögonen på en vacker ikon eller altartavla. Det kan bero på en önskan att känna historiens vingslag. Men det kan också handla om ett behov av att få gå in i ett tillstånd av stillhet, avskild från det dagliga livets brus, där möjligheten finns för en bön att växa fram.
Den som passerar en vacker kyrka och känner på kyrkporten upptäcker dock ofta att den är låst. Men på sommaren håller Svenska kyrkan många av sina kyrkor öppna. Dessa sommarkyrkor, eller vägkyrkor som de kallas när de ligger lättillgängliga för bilister, blir inte bara ett tillfälle att utforska ett kulturarv utan ger också besökaren chansen att stanna upp och reflektera över nutid, dåtid och framtid.
Under medeltida valv kan vi bli påminda om hur vi genom våra liv är infogade i en kedja, där kyrkan i tusen år funnits som en central del av människornas tillvaro. Oavsett om vi sitter själva i kyrkbänken eller om vi trängs med andra, är vi likt ljusen i ljusbäraren en del av en större helhet.