Språkdebatten om huruvida dom ska ersätta de och dem har härjat i Sverige under många år. Förespråkare för dom-reformen menar att det vore en utveckling av språket, eftersom man ofta inte gör skillnad mellan de och dem i talspråk, men det vore snarare en förslappning som på många sätt är symptomatisk för Sveriges omfattande problem.
Anledning till att många väljer att skriva “dom” är oftast för att man helt enkelt inte vet hur man använder de och dem. Bara av det skälet bör man fundera på om reformen verkligen bör kallas utveckling. Det är nog få lärare som anser att en elev som inte kan en grammatisk regel, och som vägrar att lära sig den, undergår en positiv språklig utveckling. Eleven lär åtminstone inte få ett särskilt högt betyg på just det provet.
Lind Palicki hävdar att många som inte vet hur man använder de och dem skuldbeläggs, och att de kallas lata. Men var ska skulden läggas om inte på den enskilde? Det är en regel likt alla andra, den är förutsägbar och kan läras in av den som vill. Nog får man lov att kalla det åtminstone lite slappt att vägra lära sig en sådan basal del av det svenska språket? Det är ett argument för att låta skolelever läsa fler böcker, inte för att ändra provsvaren för att fler ska kunna gissa rätt.
I USA finns det ett talesätt som ungefär låter: Om du är på väg att jagas ut ur en stad, ställ dig längst fram i ledet och kalla det en parad. Det vill säga att man ska försöka förvandla en dålig situation till något som åtminstone ser bra ut. Att göra en dygd av nödvändigheten. Det är ett återkommande tema i svensk politik att göra just en dygd av nödvändigheten. När Socialdemokraterna inte levererade EU:s lägsta arbetslöshet hette det att ändå man gör historiska satsningar för att få fler i arbete. När man inte lyckades bryta Sveriges brottsutveckling hette det att det finns fler polisanställda nu än någonsin. Och när man inte längre kan lära elever skillnaden mellan de och dem så är det mer inkluderande att använda dom. Men precis som att Socialdemokraterna inte övertygade väljarna om deras så kallade vinster i kampen mot gängkriminalitet, övertygar inte Lind Palicki om att hennes förslag en språklig förbättring.
En som har kritiserat Lind Palickis förslag är författaren Björn Ranelid, som också lovar att aldrig någonsin skriva “dom”. Han menar att om man gör den här eftergiften kommer fler snart att krävas, vilket kommer leda till “barbari”. Det må vara hårt formulerat, men det är likväl sant. Det kommer göra språket fulare, simplare och det kommer bjuda in för mer talspråk att göra intrång i det skrivna språket. Och det skulle åtminstone inte berika den svenska språkskatten. Men å andra sidan, sej mej, e de nån poäng med de ijenklijen?