I tisdags avgjordes saken. IF Metall avlägsnar Ulf Karlström som ordförande inom IF Metall SSAB. Något som sker i strid med inte bara sunt förnuft utan också medlemmarnas intressen.
Karlström säger själv till Kuriren att han överväger en rättslig process. Det är förståeligt. Inte minst ur perspektivet att det är en rejäl kränkning som han utsatts för av förbundet han lagt ned så mycket tid och engagemang i. Det krävs inga djupare detaljstudier av fallet för att inse att Karlström verkligen går igång på det fackliga arbetet. Han tycker att det är viktigt och är villig att kavla upp ärmarna.
Av allt att döma är han rätt duktig på det också. Annars skulle inte hans kollegor så påtagligt aktivt rösta fram honom som ordförande. Men nu menar IF Metall centralt att Karlström aldrig skulle ha fått ställa upp. Vad medlemmarna vill och anser spelar fortfarande ingen roll. Partipolitiken är överordnad allt.
Det är ingen hemlighet att det mesta arbetet av något som helst värde som utförs i LO sker på lokal nivå. Centralt ägnas största delen av pengar, tid och engagemang åt att understödja Socialdemokraterna. Och för partiet är det ingen tvekan om saken – demoniseringen av Sverigedemokraterna fungerar och ska fortsätta till den dag då de regerar tillsammans.
Och det går att förstå Socialdemokraternas rädsla. SD är i mångt och mycket partiets efterträdare. De har oerhört mycket gemensamt, vilket inte minst förklarar partiets starka stöd i LO-förbunden på medlemsnivå.
Men det är svårare att förstå hur IF Metalls ledning kan se sig i spegeln utan att skämmas. Förbundets roll bygger på att det är till för sina medlemmar, inte för Magdalena Andersson (S).
LO:s oförmåga att stå upp för sina medlemmar innebär att just dessa hamnar i kläm. Såsom Karlström, men kanske framför allt hans kollegor som förvägras sin föredragna och självvalda representation. Trots att man egentligen inte har något emot Karlström. Förbundet säger till och med rakt ut att det inte är personligt, det vill säga inte grundat på Karlströms egenskaper.
Metall accepterar alltså att Karlström står upp för allas lika värde men menar att han ändå är emot detta. Det är en intellektuell krumbukt värdig en OS-gymnast. Man hoppas att de skäms, men det verkar osannolikt. Med glädje gräver de sitt förbunds och det svenska systemet för arbetsmarknadens grad.
För hur ska det kunna motiveras om en central part beter sig så här?