I måndags sammanträdde samhällsbyggnadsutskottet. Det låter kanske inte så rafflande, men skenet kan bedra. Ett huvudlöst beslut fattades som kan påverka kommunen negativt under lång tid.
Kommunstyrelseförvaltningen får i uppdrag att utreda tiotalet nya naturreservat i Luleå. Och det enda partiet som opponerade sig var Moderaterna. Glädjande förstås för alla som har undrat vad partiet har ägnat sig åt sedan valet att se lite mer aktiv opposition, men beslutet lägger onekligen smolk i glädjebägaren.
Moderaternas gruppledare Anders Josefsson har helt rätt i sin kritik. Detta rör nästan uteslutande mark som kommunen redan äger och förvalta bäst den vill. Den kan sköta den på exakt det sätt som krävs om man gör den till naturreservat. Det finns absolut inget hinder för detta över huvud taget. Marken kan skyddas från all form av exploatering, det är vad ägandet handlar om. Möjlighet att förvalta efter eget huvud.
Det finns egentligen bara ett skäl att göra naturreservat av markerna. Att skydda dem från att någonsin användas på ett annat sätt. Nu när man har makten men inte är säker på att ha kvar den särskilt länge till vill man passa på att låsa fast sin egen politik. Så kan man förstås göra, men det skvallrar om ett förhållande till makten som inte är alltigenom sunt.
Luleå är en stad som växer och som vill växa betydligt mer. Självklart kommer grönområden och skogar för rekreation att behövas även framöver. En stad som Luleå har inget behov av enbart förtätning och att all utveckling centreras. Men merparten av dessa tilltänkta naturreservat låser in kommunen och begränsar det framtida handlingsutrymmet.
Detta sker utan någon egentlig vinst i hur marken kan förvaltas, eftersom det är egen mark. Samtidigt som man vet att kommunen står inför en period av kraftig utveckling och förändring – något som man ännu inte vet fullt ut hur den kommer att arta sig och vilka behov som kommer att uppstå. Det är enbart att binda ris om egen rygg utan att få några som helst fördelar.
Givet detta bör man lägga ytterligare tyngd vid det demokratiskt tveksamma i att använda normgivning för att cementera en politisk uppfattning. Det blir allvarligare just eftersom det är den enda tydliga vinsten med allt detta. Dessutom följer ett högt ansvar med detta som det offentliga långt ifrån alltid lever upp till.
Luleå förtjänar och behöver grönområden. Men kommunen behöver också utvecklingsmöjligheter.