Luleås fortsatta tapp i Svenskt näringslivs företagsklimatranking är så drastiskt att kommunstyrelsens ordförande Carina Sammeli inte kan annat än att ta till kraftuttryck. "Det är fördjävligt", säger hon till Norrbottens Affärer. Det har hon förstås rätt i.
Däremot är tappet på 70 platser i år inte särskilt förvånande. Kommunens insatser för och förhållande till företagen är ett ämne som det är lätt att företagare att börja prata om. Och det finns de som är nöjda, men de blir ett mer och mer exotiskt inslag. Inställningen till företagen, svårigheten att ens få veta vad kommunen kan stå till tjänst med och så förstås Luleå Business Region. Det senare ska vara flaggskeppet i kommunens näringslivspolitik men förefaller mer fungera som en dörrvakt än en väg in. Den mesta kraften har lagts på att locka nya etableringar – vilket som bekant har gått så där – medan befintliga företag behandlas väldigt styvmoderligt.
Det tapp som Luleå har gjort på bara några få år är förstås något man har bäddat för under längre tid. Men positiva signaler, små förbättringar, skulle ha bromsat åtminstone det senaste fallet. Många har hört Sammeli tala sig varm om företagen och deras betydelse. Det har gett visst hopp. Men när det gäller faktisk förbättring lyser förändringen enbart med sin frånvaro.
Och någon förändring verkar osannolik även denna gång. Sammeli har retoriskt demonstrerat missnöje och sen får det vara bra. Ingen som ska tas i örat, ingen som ska få ett tydligare uppdrag, inte ens några riktlinjer. Visst finns där en utredning, men få tror att det kommer att ändra något. Inget annat gör det ju.
Detta förtjänar att kontrasteras mot om Luleå Hockey på ett par år lämnar SHL och hamnade i Hockeytvåan. Tränaren säger till Kuriren att det är fördjävligt och sen händer ingenting. Det går inte ens att föreställa sig. Huvuden skulle rulla långt tidigare. Tränaren hade sparkats all världens väg tillsammans med de flesta assisterande diton om de inte avgått själva. Ilskan över sveket mot fansen skulle vara påtagligt.
Det förtjänar det faktiskt att vara även nu. För det är ett svek som är minst lika allvarligt. Men nu kommer tränaren att göra allt för att få stanna kvar. Lyckligtvis är det inte enbart upp till henne. 11 september nästa år ges chansen att visa att det här faktiskt inte accepteras. Krav ska ställas både inom hockey och kommunpolitik.