Över en natt svängde det. Motståndet från bland annat Moderaterna och KD som verkade så grundmurat bara dagen före var i torsdags helt bortblåst. Det är svårt att förstå den nyfunna glädjen för detta slag mot pensionssystemets själva väsen och integritet.
Centerpartiet och Liberalerna hade redan gått med på tilltaget i och med januariavtalet. Vad är väl ett fungerande och pålitligt pensionssystem mot borttagen värnskatt?
Men för allt i världen, M och KD hade inga skäl alls att acceptera förslaget. De har veterligen inte fått något i utbyte annat än pensionsgruppens bevarande. Pensionsgruppen har varit ett viktigt forum för att skapa stabilitet i pensionssystemet, så det är inte utan värde att den överlever. Men det ska inte ske på pensionssystemets bekostnad.
Socialdemokraterna hade genom socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi hotat att köra över gruppen om den inte gick med på partiets vallöfte. Det är den respektlösheten inför de parlamentariska strukturerna som vi tyvärr har vant oss vid att se från den här regeringen.
Alla är överens om att framför allt de med låg pension behöver mer pengar. 600 kronor är ett väsentligt tillskott för den som har slut på pengar. Det är också viktigt att öka det så kallade respektavståndet, det vill säga skillnaden mellan att ha jobbat väldigt lite eller inte alls och den som har jobbat 40 år i ett låglöneyrke. Det måste löna sig att ha arbetat, allt annat är en skymfning mot som den har slitit ett helt liv och ett dåligt incitament för den som ska göra det. Men det är sättet som man vill åstadkomma detta på som är farligt.
Det svenska pensionssystemet är inte utan sina brister, men det är i sin nuvarande form sällsynt stabilt. Pensionen storlek bestäms av hur mycket man har arbetat och tjänat. Systemet är egenfinansierande och skiljt från statskassan. Separationen är viktig för att bevara stabiliteten och tryggheten som det innebär att veta att utbetalningarna faktiskt kommer.
Pensionsmyndigheten har dessutom upprepade gånger uttalat hur svårt det är att utbilda människor om hur pensionssystemet fungerar. Detta trots att livsinkomstsprincipen är relativt simpel. Jobba mer - få en högre pension. Detta mantra är förvisso bara sant upp till en viss gräns, men det är fullt giltigt för alla som går och oroar sig för huruvida den framtida pensionen kommer att räcka till livets nödtorft.
Att som pensionsgruppen nu är överens om skjuta till upp till 600 kronor för dem med pensioner mellan 9 000 och 17 000 kronor både skadar stabiliteten i systemet och försvårar för Pensionsmyndighetens uppdrag att utbilda människor om hur systemet faktiskt ser ut. Att S lovade att göra detta inför valet gör det inte mindre skadligt.
Det också detta som var skälet till att M och KD så sent i onsdags vägrade att gå med på förslaget. M kämpade till och med för att i stället sänka skatten för alla pensionärer som har jobbat med 400 kronor. Utöver att värna pensionssystemets självständighet har förslaget även fördelen att det har en bättre fördelningsprofil. Det ger den som har den minst pensionen ett lika stort tillskott som den som har mer. Det spelar faktiskt roll.
Det sägs att den nu överenskomna lösningen bara är tillfällig. Det kan förstås vara så, men tillfälliga politiska åtgärder har en tendens att hänga kvar. Varför skulle S gå med på en annan lösning långsiktigt om de inte gjorde det nu?
Dessutom finns det praktiska hinder att överväga. Pensionsmyndigheten har förklarat att det inte går att genomföra förslaget till nästa år som S ville och pensionsgruppen nu beslutat. Först till 2022 säger myndigheten och även då är det nödvändigt att skjuta upp den av riksdagen redan beslutade höjningen av pensionsåldern. S har inte någon gång under processen förklarat hur dessa hinder som den verkställande myndigheten har presenterat ska hanteras. Att döma av Fredrik Lundh Sammelis (S) kommentar "Vi skulle aldrig tumma på vårt vallöfte" beror det på att verkligheten inte passar partiets vallöfte, men likafullt måste såväl de praktiska som de systematiska problemen med förslaget adresseras.
Att pensionssystemet blir mindre stabilt är nämligen ett hot mot framtidens pensioner. Och som alla ekonomiska hot är det som störst för dem som har minst. Miljonärerna klarar även ett kapsejsat pensionssystemet.