Det är lustigt hur det kan gå ibland. Niklas Nordström har varit lite smått persona non grata här sedan han tvingades lämna rollen som kommunstyrelsens ordförande i Luleå. Lite överdrivet förstås, men det talas mest om honom i hyschande ordalag. Samtidigt har det inte gått någon nöd på Nordström. Han ger ett mycket driftigt intryck och har konsultat på rätt friskt samt delgett världen sina åsikter på sociala medier.
Bilden av Nordström som något av en "högersosse" har knappast bleknat under hans tid i partipolitisk frihet. Kanske är detta ett av skälen till att han sent omsider nu tackat nej till uppdraget som industrisamordnare på regeringen accelerationskontor för den gröna omställningen.
Ett av problemen för oppositionen, särskilt Socialdemokraterna, är att detta är en S-märkt handlingsplan man någonsin kommer att få se från en borgerliga regering. För att hjälpa den gröna industriomställningen tillsätter man alltså ett accelerationskontor med två samordnare. Smaskens! Stefan Löfven (S) hade inte kunnat göra det bättre själv.
Det vilar en air av "bara vi gör något så hjälper det nog" över hela projektet. Kontoret ska samla alla aktörer, lösa målkonflikter och hitta finansieringslösningar. Och genast är alla tänkbara problem i dessa enorma projekt som bortblåsta. Fantastiskt!
En mer trolig bild av vad som kommer att hända är att väldigt lite blir gjort. Förslag kan säkert tas fram om samordnarna är ambitiösa och begåvade, men det hade kunnat göras utredningsvägen också. Men då hade arbetet behövt en avsevärt tydligare struktur.
Det är inte otänkbart att Nordström faktiskt förstår detta och därför väljer att hoppa av. Eller så är det faktiskt något annat. Vem vet. Det är inte hela världen. En annan samordnare lär utses och arbetet, så som det nu kan tänkas bli, fortskrider i sin sannolikt makliga takt.
Den enda gåtan är varför så många socialdemokrater höjt rösten i samband med detta. Inte ens de kan egentligen tro att det här påverkar regeringen på något vis. Inte heller säger Nordströms avhopp något särskilt om regeringen – med annat undantag än för just den här åtgärden som dock är lika socialdemokratisk som August Palm, Olof Palme och Sveavägen 68.
Möjligen är det svensk politik i ett nötskal. Ingen gör något och alla är arga för inget händer. För vad ska man annars göra?