Målkonflikten mellan att minska smittspridningen och att hålla ekonomin igång är vid det här laget välkänd. Om vi slinker ned i våra respektive hålor och inte konsumerar går företagen under och det tämligen kvickt. Om vi inte arbetar för att vi är hemma med förkylningar för säkerhets skull blir både arbetstagare och arbetsgivare fattigare. Därför har staten tagit över stora delar av kostnaderna. Karensdagen är borta och sjuklöneansvar har lyfts över till staten.
Ekonomi fungerar dock påfallande likt uppställda dominobrickor. När antalet arbetade timmar sjunker faller den brickan och kommer därmed utan pardon att fälla nästa bricka som råkar vara den kommunala ekonomin. Skatteintäkter är självklart kommunernas ojämförligt största intäktskälla, i snitt uppgår till 82 procent.
När vi gör vad vi kan som ansvarstagande samhällsmedborgare och stannar hemma från jobbet på grund av en knappt rosslig hals tas vi och vår arbetsgivare om hand av staten. Det är trots allt ett nödläge. Men de kommunala finanserna lämnas därhän. Praktiskt taget alla kommuner lär kunna se fram emot budgetar som spricker i år.
Sveriges kommuner och regioner beräknade nyligen att intäktsbortfallet kommer att landa på ungefär 7,5 miljarder kronor. Chefsekonom Annika Wallenskog säger dock själv i Dagens Samhälle att säkert inte är deras sista nedrevidering. Framför allt det senare verkar vara en rimlig bedömning.
Civilminister Lena Micko (S) säger till samma tidning att staten måste ställa upp, hon lovar det. Samtidigt talar hon primärt om att ändra balanskraven och om ersättning för ökade vårdkostnader på grund av coronaviruset. Det är stor skillnad på detta och vad som efterfrågas. Regeringen har således inga planer på att hjälpa kommunerna med underskotten.
Det kan förstås tyckas att kommuner och regioner måste ansvara för sin egen ekonomi. Även staten påverkas naturligtvis negativt av krisen när ekonomin drabbas. Varför ska den behöva rädda kommuner och regioner som inte sköter sin ekonomi?
En del av svaret beror på den fiskala obalans som råder mellan de olika offentliga nivåerna. Kommunerna har ålagts uppgifter i en utsträckning som inte motsvaras av de medel som har tilldelats. Statens goda ekonomi och kommunernas dåliga dito är delvis ett resultat av dålig offentlig fördelningspolitik.
Utan statlig hjälp har kommunerna bara en väg ut: skära i verksamheterna. Nog finns många det kommunala kostnadsposter som går att undvara. Men detta kommer att drabba verksamheten över hela linjen. Skolor, bibliotek, omsorg. Rubbet.