I händelse av krig finns detaljerade regler i grundagen om hur landet ska styras. Regeringen kan till och med ta över riksdagens uppgifter och stifta lag. Av begripliga skäl gäller inte samma regler vid fredstida kriser. Riksdagen har ju som regel kvar sin beslutsförmåga, men det måste ju finnas något att besluta om. I praktiken ligger det på regeringens bord att förse riksdagen med konkreta förslag eftersom riksdagen saknar de utredningsresurser som krävs.
Fredstida kriser är inte reglerade i grundlag. Vi har inga regler om undantagstillstånd eller nedstängningar. I stället har vi författningsberedskap. I detta ingår att redan före en kris ha relevant lagstiftning på plats och vid behov uppdatera eller stifta nya lagar för att kunna bekämpa en kris på ett effektivt sätt.
Brådskande lagstiftning är svårt att kombinera med höga krav på lagstiftningskvalitet. Men tidigt under pandemin blev det tydligt att mer långsiktig lagstiftning var nödvändig. Ändå försöker regeringen i elfte timmen stressa igenom en pandemilag som har så många brister att Justitieombudsmannen helt säger nej till förslaget. Ibland måste man inskränka fri- och rättigheter, men det måste ske med noggrannhet och med en seriös bedömning av dess nödvändighet. Det har inte skett i det här fallet.
Teaterföreställningar, biografer, konserter och idrottsmatcher har begränsats med hjälp av ordningslagen. Samtidigt har mötesplatser och företeelser som innebär samma, eller större, risker ur ett smittspridningsperspektiv inte kunnat begränsas. Det har varit en utmaning för myndigheter att förklara varför en hockeyarena med flera tusen sittplatser inte kan ta in fler än åtta personer i publiken samtidigt som även ett mindre köpcentrum kan ta in hundratals kunder.
Vi saknar ett övergripande regelverk för fredstida kriser. Det är en brist att krishanteringen är splittrad i olika lagstiftningar så som smittskyddslagen, olika beredskapslagar och ordningslagen. Bristfällig systematik och samordning gör det svårt att fatta beslut. Att regeringen inte tidigare i vår kallade till sig experter från berörda departement, myndigheter, regioner och kommuner för att höra om de hade tillräckliga befogenheter för att förhindra smittspridning är en gåta.
Hade regeringen tagit författningsberedskapen på allvar hade vi redan kunnat ha en väl avvägd, rättssäker och effektiv pandemilag på plats. Det hade troligen räddat liv.