Oppositionens kritik mot Henrik Landerholm gör väl stor sak av att han är barndomsvän med statsminister Ulf Kristersson (M). Kanske är det ett fall av att genom sig själv känner man andra, men det är inte på grund av relationen med Kristersson som Landerholm har fått uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare.
Landerholm ansågs allmänt vara en bra utnämning när den skedde i slutet av 2022. Utöver elva år i riksdagen har han i tur och ordning varit rektor för Försvarshögskolan, generaldirektör för Folke Bernadotteakademin, ambassadör i Riga och Abu Dhabi samt generaldirektör för Myndigheten för psykologiskt försvar en kort sejour. Landerholm har den formella kompetensen som behövs.
Men att ha formell kompetens innebär inte att man sköter ett uppdrag så som det skulle önskas. Och där har Landerholm misslyckats. Han har glömt sekretessbelagda handlingar på en kursgård, låtit sitt bortglömda anteckningsblock köras med taxi, glömt sin mobil på Ungerns ambassad och varit onödigt nitisk i att låta skattebetalarna stå för åtminstone delvis privata resor till Berlin.
Det är ingen tvekan att Landerholm kan ha utfört resten av sitt värv under dessa drygt två år med bravur. Men detta är en sorts slarvighet som inte utan vidare låter sig kombineras med tjänsten som nationell säkerhetsrådgivare. Att han dessutom är slarvig med handlingar samtidigt som han är övernitisk med att lämna in reseräkningar och småkvitton gör att han framstår i ännu sämre dager.
Både statsministern och den nationella säkerhetsrådgivaren bör ta sig en allvarlig funderare kring huruvida den senare bör fullfölja sitt uppdrag. En god vägledning i detta tankearbete är att föreställa sig hur Moderaterna hade agerat om situationen var den omvända. Om Landerholm var en socialdemokrat som var barndomsvän med Magdalena Andersson (S) och som hade glömt handlingar här och där och låtit skattebetalarna stå för privata resenotor – som visserligen efter uppdagandet har betalats.
Hur hade M agerat då? Hade man låtit udda varit jämnt även då, eller hade man krävt vederbörandes avgång och riktat kritik mot den i det fallet rödgröna regeringen för att inte ta landets säkerhet på allvar? Om man ärligt kommer fram till det förra kan man gott låta Landerholm fortsätta. Om man däremot kommer fram till det senare finns det inte några goda skäl att låta honom fortsätta.