Till följd av restriktioner av rörelsefrihet över hela världen och av allmän försiktighet för att hindra smittspridning har efterfrågan på olja rasat. Före coronakrisen väntades den globala efterfrågan på olja öka med en procent till drygt 100 miljoner fat per dag under 2020.
I stället väntas efterfrågan nu av norska analysföretaget Rystad Energy minska till under 90 miljoner fat per dag. Produktionen har blivit en förlustaffär, lagringskapaciteten riskerar att ta slut – alltså blir lösningen att producera mindre.
I teorin skulle detta vara alldeles utmärkt. Fossilfria lösningar och att resande ersätts av digitala möten kan öka såväl luft- som livskvaliteten. Men det finns en praktisk och politisk dimension som är mer oroväckande. Låga oljepriser slår hårt mot oljeproducerande länder som är beroende av intäkterna till sina statsbudgetar och hade räknat med helt andra priser.
Fallande oljepriser skulle kunna bli den utlösande faktorn i den skuldkris för tillväxtländer som bland andra Internationella valutafonden har varnat för. För att Nigerias statsbudget skulle gå ihop krävs enligt kreditvärderingsinstitutet Fitch ett pris på Brentolja på 144 dollar per fat. Nu ligger priset på omkring 20 dollar. Som Fitch också påpekar kan länder som Nigeria inte göra särskilt mycket för att kompensera oljeprisfallet utan att äventyra sin kreditvärdighet.
I Irak, där olja står för 90 procent av statens intäkter, meddelade premiärministern Adnan al-Zurfi i början av april att omkring hälften av de statsanställda inte skulle kunna få någon lön utbetald.
Med ekonomiska bekymmer i denna storleksordning är politisk oro inte långt borta. Som Daniel Egel och Charles Ries vid den amerikanska tankesmedjan RAND påpekar hotar oljeprisfallet i kombination med minskande turism att ytterligare destabilisera en redan instabil politisk situation i Irak.
Statens oförmåga att skapa jobb och framtidsutsikter åt landets unga befolkning kommer att bli än tydligare. ”Det skulle också kunna skapa större handlingsfrihet för vad som finns kvar av Islamiska staten”, skriver Egel och Ries.
Även om den plötsligt och kraftigt minskande efterfrågan på olja kan sägas vara ett stort steg mot fossilfrihet, är det också en utveckling som för fattigdom och social oro med sig. Blir det i form av skuldkriser och väpnade konflikter drabbar det inte bara befolkningen i de oljeproducerande länderna, utan påverkar resten av världen också.